Och alla de andra…

Välkommen till halland!

Andelen utrikes födda i Halland är lägre än i riket som helhet, ca 13,5% är födda utanför Sverige jämfört med ca 18% på riksnivå 113 . Variationen är dock mycket stor mellan kommunerna, från Hylte där andelen (2016) var runt 25% till Kungsbacka där den samma år bara var drygt 8%.  Också könsfördelningen inom gruppen utrikes födda skiljer sig, i Hylte är en majoritet (53%) män, i Kungsbacka och Varberg är männen i svag minoritet, 48-49%.

Också åldersmässigt skiljer det sig åt 114 . I Hylte är andelen utrikesfödda under 15 år 4% av de utrikes födda. I Kungsbacka, Halmstad och Varberg är samma siffra 1%. Åldersgruppen 16-24 år är i Hylte 13% och i Kungsbacka, Halmstad och Varberg 10%. Andelen i yrkesaktiv ålder (24-64 år) är högst i Varberg, 67%, och lägst i Hylte, 58%. Andelen äldre, över 65 år, är högst i Kungsbacka, med hela 19%, jämfört med 11% i Hylte. Detta ger olika kommuner inom Halland delvis olika utmaningar.

Rapporten ”Arbetsmarknadsintegration i Halland” 115 visar att de fem vanligaste födelseländerna för utrikes födda i Halland 2014 var fd Jugoslavien, Polen, Finland,

Danmark och Syrien. Till detta kommer den stora immigrantvågen 2015 från Syrien och Afghanistan.

Olika grupper av utrikes födda skiljer sig åt betydligt utifrån hur länge de varit i Sverige, enligt samma rapport. Personer födda i Norden har vanligtvis varit länge i Sverige, närmare 75% har varit i landet över 20 år. Bland personer från Afrika och Asien i sin tur, är andelen personer som varit i Sverige i över 20 år bara ungefär en fjärdedel. Runt 37% av dem som kommer från dessa regioner har istället varit i Sverige kortare tid än fyra år. Återigen är detta siffror från 2014 som alltså inte tar med flyktingvågen 2015 i beräkningen. Fördelningen i dessa grupper varierar också mellan kommuner. 2014 hade 33% varit i Sverige mindre än 4 år, och liknande gäller i Laholm. I Kungsbacka och Varberg var motsvarande siffra 17%.

Att bryta mot könsnormerna

Gruppen HBT-personer, som omfattas av diskrimineringsgrunderna kön (utöver kvinna och man), könsöverskridande identitet och uttryck samt sexuell läggning, är en diversifierad grupp. Den omfattar två olika frågeställningar, som dock ofta organiseras tillsammans och där flera gemensamma frågeställningar möts.

Den normativa bilden av kön omfattar två kategorier: kvinna och man, som skiljs åt utifrån genitalier. Detta är dock en förenklad bild. I verkligheten är kön ett spektrum med flera olika dimensioner som var och en kan vara kvinnlig, manlig eller något annat, och som för de flesta men inte för alla hänger samman med genitalierna. 116

Det avgörande för en persons kön är könsidentiteten, hur personen själv uppfattar sitt kön 117 . Könsidentiteten kan vara binär, alltså kvinna eller man. Den kan också vara ickebinär, alltså något annat än, något mitt emellan de binära identiteterna, eller något som skiftar mellan olika identiteter. 118 Termen ickebinär syftar inte till en specifik könsidentitet utan är ett samlingsbegrepp för samtliga identiteter som inte är de två binära. Utöver biologiska faktorer och könsidentiteter finns det sociala könet, könsuttrycket, som omfattar de sociala koder ett kön vanligtvis har, såsom kläder, frisyr eller liknande. Att ha ett normbrytande könsuttryck behöver inte innebära en normbrytande könsidentitet. 119

En transperson är en person som inte alls eller delvis inte identifierar sig med det kön den tilldelats vid födseln. Det kan också vara att inte följa rådande normer för hur en person med ett visst juridiskt kön ska vara, förutsatt att personen själv identifierar sig som transperson. De personer där samtliga dimensioner av kön överensstämmer med det tilldelade könet kallas för cisperson.

Intersexpersoner är en grupp där de biologiska aspekterna av kön är atypiska. 120 Det är ett medfött tillstånd som ibland men inte alltid räknas in under paraplyet transpersoner. På grund av brist på data är gruppen inte alls synlig i denna rapport.

Ofta nämns också queerpersoner tillsammans med homo-, bi- och transpersoner, HBTQ. Queerpersoner är kritiska till idéer om normalitet ifråga om kön och sexualitet och hur vi kategoriseras utifrån en heterosexuell och könsbinär norm 121 . Att vara queer kan alltså innebära olika saker för olika personer. Detta, tillsammans med avsaknad av data som fångar ett queerperspektiv, är orsaken till att vi i denna rapport endast talar om HBT-personer.

Gruppen transpersoner rymmer stor variation både vad gäller kön och andra faktorer. Transperson kan vara binära (kvinnor och män) eller ickebinära (inte kvinna eller man). En transperson kan önska olika processer (juridiskt könsbyte, könsbekräftande behandling av kroppen osv) och vara i olika stadier av den. En transperson uppfattas i olika grad som sitt rätta kön, och möter därmed olika grader av fördomar från samhället. I Folkhälsomyndighetens enkät 122 riktad specifikt mot transpersoner angav 26% könet ”kvinna”, 36% ”man” och övriga någon ickebinär identitet. Bland de ickebinära identiteterna var ”Både kvinna och man/mitt emellan kvinna och man” samt ”queer” vanliga (fler svarsalternativ kunde anges). 47% procent kallar sig transperson, 37% transsexuell, 16% transvestit och 31% intergender. 20% anger att de inte har något behov av att byta juridiskt kön, resterande har bytt, vill byta eller skulle vilja byta om det rätta könet existerade juridiskt.

Sexuell läggning handlar om mot vilket kön sexuell och romantisk attraktion riktas. 123 Det har alltså inget med könsidentitet att göra. De vanligaste läggningarna är hetero- homo- och bisexuell men ibland nämns också pansexuell (attraherad av alla kön – vissa föredrar denna formulering framför bisexuell eftersom den är mer transinklusiv 124 ) och asexuell (helt/relativt ointresserad av sex 125 ) inom spektrumet. Vi använder i denna rapport de två förstnämnda grupperna, homo- och bisexuella, eftersom denna grupp är de som är någorlunda beforskade och där det finns tillgång till viss statistik. Varken vad gäller könsidentitet eller sexuell läggning finns någon tydlig forskning på hur stor del av befolkningen som omfattas.

Både vad gäller kön och sexuell läggning finns ofta starka fördomar riktade mot normbrytare. Det gör att dessa grupper, överlag, söker sig till storstadsregioner där stödstrukturer är starkare, utrymmet för subkulturer större och attityderna ofta mer liberala 126 . Det gäller i synnerhet de inom grupperna som inte fullt ut accepteras av sin familj. Eftersom denna typ av storstäder saknas i Halland finns det anledning att anta att gruppen, i vuxenbefolkningen, är något mindre i Halland än i riket som helhet, och att de som finns koncentreras i stadsregionerna. 1% av de transpersoner som svarade på Folkhälsomyndighetens enkät bor i Halland jämfört med drygt 3% av hela svenska befolkningen 127 .

När samhället sätter upp hinder

Också när det gäller funktionsnedsättning är det svårt att tala om en enhetlig grupp. En funktionsnedsättning skiljer sig åt både i form och i grad. Ofta förs tanken till fysiska funktionsnedsättningar, såsom hörselnedsättning eller svårigheter att gå. Vi har också spektrumet av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF), såsom autism och ADHD/ADD; intellektuella funktionsnedsättningar samt psykiska funktionsnedsättningar, såsom psykiska sjukdomar eller svår oro och ångest. Allergier, läs- och skrivsvårigheter och kroniska sjukdomar är andra tillstånd som kan räknas in. Gemensamt för samtliga funktionsnedsättningar är att de försvårar vardagen i ett samhälle som kräver en viss funktionsuppsättning. Vissa väljer att hellre tala om att det finns en stor funktionsvariation i samhället 128 .

Andelen personer med funktionsnedsättning beror på hur termen definieras. I Folkhälsomyndighetens enkät Hälsa på lika villkor anger totalt 19% av befolkningen att de har någon form av funktionsnedsättning, men då inkluderas främst fysiska former av funktionsnedsättning 129 . 25% har en långvarig sjukdom med nedsatt arbetsförmåga. 11% har kraftigt nedsatt hörsel. 4% har kraftigt nedsatt syn. Andelen med nedsatt rörelseförmåga är 15%, med rörelsehinder 5% och med svårt rörelsehinder är 2%. Andelen är något lägre i Halland än i riket, främst inom långvarig sjukdom med nedsatt arbetsförmåga. Kvinnor har något oftare än män långvarig sjukdom med nedsatt arbetsförmåga, kraftigt nedsatt syn, nedsatt rörelseförmåga eller rörelsehinder, medan män något oftare har kraftigt nedsatt hörsel eller svårt rörelsehinder.

Nationella siffror 130 visar också på variationer beroende på födelseregion. Personer födda i Norden (utom Sverige) har något oftare funktionsnedsättning än övriga, personer födda utanför Europa har det något mer sällan. En större andel personer födda i Norden, oavsett kön, har nedsatt rörelseförmåga eller rörelsehinder (nedsatt rörelseförmåga 32% av personer födda i Norden, jämfört med 16% totalt, rörelsehinder 14% bland personer födda i Norden jämfört med 7% totalt). Män i samma grupp har också betydligt oftare än genomsnittet långvarig sjukdom med nedsatt arbetsförmåga (37%). Det är också värt att notera att män födda utanför Europa något oftare har kraftigt nedsatt syn (7% jämfört med 5%) och att kvinnor födda i övriga världen något oftare har ett svårt rörelsehinder (5% jämfört med totalt 3%).

Det är värt att notera att gruppen transpersoner är tydligt överrepresenterad bland personer med nedsatt arbetsförmåga. Runt hälften i denna grupp uppger sig ha nedsatt arbetsförmåga, jämfört med 27% i övriga befolkningen 131 .

I denna utredning är vi beroende av de definitioner som andra instanser gjort. I huvudsak används Folkhälsoinstitutets definition av funktionsnedsättning som nämns ovan, där psykiska, intellektuella och neuropsykiatriska diagnoser inte fångas fullt ut. Om andra definitioner används synliggörs detta i texten. När funktionsnedsättning nämns utan att det hänvisas till statistik åsyftas en generell nedsättning av funktion i enlighet med första stycket.

Ekonomisk utsatthet och segregation

Att hallänningar har en något bättre ekonomi än riksgenomsnittet såg vi i förra kapitlet. Det finns dock betydliga skillnader i olika samhällsgrupper. Om vi börjar med att titta på de absoluta toppositionerna i näringslivet är det män (se kapitel ”Männen går till jobbet, kvinnorna…”) och företrädesvis med inrikes bakgrund som når bolagsstyrelserna. Enligt Bisnode som tagit fram halländska siffror, om än osäkra, är det knappt 5% 132 i bolagsstyrelserna som saknar svenskt personnummer, alltså är utrikes medborgare. Hur det ser ut med bakgrund bland personer med svenskt personnummer vet vi inte på halländsk nivå, men Allbrightstiftelsens nationella kartläggning visar att i ledningsgrupperna (de studerar inte styrelsen) är ca 3% kvinnor med utrikes bakgrund och ca 7% män, alltså totalt ca 10%. En tredjedel av dem med utrikes bakgrund i ledningsgrupperna har också sina rötter i andra nordiska länder. 133

Ser vi på andra sidan av myntet: de som lever i så kallat utanförskap 134 , alltså är långtidsarbetslösa eller sjukskrivna, blir bilden lika tydlig. Kvinnor lever något oftare än män i utanförskap, 13% jämfört med 11%. Men bland utrikes födda är det totalt en fjärdedel som lever i utanförskap, 28% av kvinnorna och 23% av männen. Siffrorna är någon procentenhet lägre än i riket, sannolikt en spegling av den jämförelsevis starka arbetsmarknaden. Skillnaden mellan kommunerna följer också detta mönster: i samma kommuner där sysselsättningen är låg, där är utanförskapet högt. Det är också tydligt att gruppen utrikes födda kvinnor står för största skillnaden; utrikes födda män i utanförskap ligger runt 22-23% i alla kommuner utom Falkenberg (25,7%) och Kungsbacka (17,1%) – en skillnad på knappt nio procentenheter. Bland kvinnor i utanförskap är spännvidden nära dubbelt så stor, från 21,3% i Kungsbacka till 38,3% i Hylte, alltså hela 17 procentenheter.

Det finns alltså mycket stora skillnader mellan andelen utrikes födda kvinnor och andelen män, i synnerhet i Hylte kommun – hela 16,6 procentenheter (jämfört med 5,7procentenheter i Halland som helhet) som lever i utanförskap. Hylte är också den kommun som tagit emot flest nyanlända de senaste åren, och den stora skillnaden speglar sannolikt hur mycket längre tid det tar för nyanlända kvinnor att komma in på svensk arbetsmarknad, något vi återkommer till i kapitel ”Det segregerade samhället”.

Också vad gäller förvärvsinkomst är det stor skillnad mellan inrikes och utrikes födda hallänningar. I gruppen 51-65 år, när inkomsterna är som högst är förvärvsinkomst i medel för en inrikes född person dryga 364 000 kronor, medan den för en utrikes född är 258 000 135 . Utrikes födda kvinnor har lägre förvärvsinkomst än utrikes födda män, men skillnaden är mindre än mellan inrikes födda män och kvinnor. 136

Den disponibla inkomsten 137 i Halland ligger något över riksgenomsnittet för män, något under för kvinnor 138 . På nationell nivå ser vi hur den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet (per person i familjen) sjunker ju längre bort personens födelseland ligger, och ju kortare tid personen varit här 139 . För personer födda i Sverige är siffran 241 000 kr. För personer födda utanför Europa som varit i Sverige i max 10 år är siffran bara 151 000, alltså bara ungefär två tredjedelar. Tid i Sverige gör stor skillnad, för personer födda utanför Europa men som varit i Sverige i över 21 år är den disponibla inkomsten 190 000 kr. Allt detta är alltså nationella siffror men rapporten ”Arbetsmarknadsintegration i Halland” redovisar liknande mönster i Halland 2013. 140

Rapporten ”Arbetsmarknadsintegration i Halland” 141 förklarar skillnaderna med tre huvudsakliga faktorer: För det första har utrikes födda ett lägre värderat humankapital, såsom utbildning och språkkunskaper. För det andra har de mindre effektiva sociala nätverk. Slutligen finns en dimension av diskriminering.

Tid i Sverige är en faktor som kan antas minska omfattningen av de två första, humankapital och sociala nätverk, eftersom längre tid i landet ger bättre förutsättning att bygga upp sådant. Diskrimineringen kan däremot förväntas vara tämligen konstant oavsett hur länge personen varit här eftersom den bygger på faktorer som oftast inte förändras, såsom utseende och namn. Att skillnaderna är så mycket större för personer födda utanför Europa än för dem födda i Europa utanför EU (som alltså inte omfattas av exempelvis gemensamma utbildningsstandarder, arbetsmarknadsutbyten mm) i grupper som varit här i upp till 20 år, antyder att direkt diskriminering är en väsentlig del i skillnaden. Intressant nog har gruppen som varit i Sverige över 21 år och som är födda i Europa utanför EU, lägre disponibel inkomst per konsumtionsenhet än personer födda i övriga världen. Det är svårt att avgöra vad detta beror på, en möjlighet är orsaken till invandring och vilka grupper som kom till Sverige för över 20 år sedan. En betydande skillnad mellan dem som varit i Sverige under och över 20 år i gruppen födda utanför Europa antyder att så kan vara fallet (från 128 000 kronor till 190 000 kronor).

Även ensamstående kvinnor är en ekonomiskt utsatt grupp – särskilt om de har fler än ett barn. Ensamstående kvinnor med barn hör till de familjer som har lägst ekonomisk standard. I Försäkringskassans nationella rapport ”Barnfamiljernas ekonomi” visar att mellan 25-30% av inkomsten för ensamstående kvinnor med två barn utgörs av olika bidrag 142 , jämfört med knappt 15% för män i samma situation. Motsvarande är den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet avsevärt lägre för ensamstående kvinnor med barn än för ensamstående män med barn. 143

I Halland finns stora skillnader mellan olika kommuner 144 ^]. Återigen är det Hylte och Kungsbacka som sticker ut åt varsitt håll. I Hylte har en ensamstående kvinna med barn under 19 år en disponibel medianinkomst på ungefär 250 000 kronor. I Kungsbacka är den 340 000 för motsvarande kvinnor. Jämför man med män (som också är ensamstående och har barn under 19 år) visar det sig att männen i Hylte har en disponibel medianinkomst som är ungefär 53 000 kronor högre än kvinnornas och i Kungsbacka är skillnaden män/kvinnor ännu större, cirka 87 000 kronor. Det finns med andra ord betydande skillnader mellan kvinnor beroende på vilken kommun de bor i, men det finns också en betydande variation mellan män och kvinnor i samma kommun.

Ser vi till de som saknar ekonomiska reserver, kontantmarginal 145 , som alltså skulle ha svårt att klara en större oförutsedd utgift, är andelen kvinnor avsevärt högre än andelen män (18% jämfört med 13%), men skillnaden är också stor vad gäller andra grupper. Bland utrikes födda är det nära 26,8% jämfört med 13,6% bland inrikes födda. Utbildning är sannolikt en delförklaring till detta. Fler utrikes födda har som mest förgymnasial utbildning och ca 18% av personer med förgymnasial utbildning (oavsett bakgrund) saknar kontantmarginal. Vi saknar motsvarande halländska data på kön inom grupper för ålder, utbildning och härkomst, men nationella data visar att det genomgående är kvinnor som oftare saknar kontantmarginal än män.

I Folkhälsomyndighetens rikstäckande enkät till personer med funktionsnedsättning ser vi hur denna grupp långt mer än andra saknar kontantmarginal 146 : 34% av kvinnorna och 23% av männen saknar kontantmarginal (19% respektive 15% var siffrorna för personer utan funktionsnedsättning). Intressant är också att detsamma gäller familjer där ett eller flera barn har en funktionsnedsättning 147 . 29% av familjer där ett barn har lindrig funktionsnedsättning, och 26% där barnet har svår funktionsnedsättning, saknar kontantmarginal. För familjer med normfungerande barn är samma siffra 12%. Om funktionsnedsättningen handlar om allergi är siffran 18%, för fysiska funktionsnedsättningar 22% och för familjer där barnet har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning är siffran hela 32%. Eftersom vi här ser ett samband med sammanboende föräldrar (se nedan) kan en delförklaring vara att fler barn med funktionsnedsättning än utan har ensamstående föräldrar, företrädesvis mammor. I kombination med att barnet ofta behöver mer stöd vilket begränsar föräldrarnas arbetsförmåga, kan detta i stor utsträckning förklara den ekonomiska utsattheten.

Motsvarande rikstäckande enkäter från Folkhälsomyndigheten till homo- och bisexuella samt till transpersoner visar att HBT-personer saknar kontantmarginal i högre grad än heterosexuella och cis-personer 148 . 34% av homo- och bisexuella kvinnor, jämfört med 22% heterosexuella, saknar kontantmarginal. Bland männen är siffran 26% jämfört med 16% bland heterosexuella. Vi saknar siffror för transpersoner men över hälften i denna grupp uppger sig ha en månadsinkomst på under 14 000 kr, vilket antyder stor ekonomisk utsatthet också i denna grupp. 149

När vi talar ekonomisk utsatthet bör också gruppen äldre kvinnor nämnas. Ofta har kvinnorna, och än mer i den äldre generationen, avstått från lönearbete eller åtminstone karriärsutveckling för att ta hand om hus och hem. Det återspeglas efter pensionen: Kvinnor i Halland har en genomsnittlig pension på 116 000 kr 150 , och en disponibel inkomst på mellan 165 000 och 185 000 kronor (beroende på åldersgrupp) 151 . Det ger en månatlig summa på runt 15 000 kronor. Siffran gäller medelvärdet, en stor andel har alltså lägre inkomster än så. Mot bakgrund av att kvinnor ofta lever längre än eventuella manliga partners blir skillnaden mot tidigare liv slående och tvingar ofta kvinnor till stora ekonomiska neddragningar. Bilden att det är kvinnan som är ansvarig för hem och hushåll, som ligger bakom detta, förstärks av att ogifta kvinnor har något bättre ekonomi än ogifta män (nationella siffror) 152 .

Motsvarande inkomstsänkning efter pension eller vid partnerförlust gäller samtliga i grupper med lägre inkomst. Detta ekonomiska beroende av partnern förstärker ytterligare den utsatthet som nämnts i kapitel ”Ett hus vid havet”, sid. 37-38.

Vi ser också hur barnfattigdomen är avsevärt högre bland utrikes än inrikes födda, även om den även här är lägre i Halland än på riksnivå 153 . 3,3% av alla barn med inrikes födda föräldrar lever i ekonomisk utsatthet. Samma siffra för barn med utrikes födda föräldrar är 20.9%. Det är visserligen lägre än i riket (inrikes födda 4,5% och utrikes födda 28,4%) men skillnaden är påtaglig.

Ju sämre ekonomi desto mer ekonomisk stress och desto mindre tillgång till det som kan köpas med pengar har man. Men sambandet är inte linjärt – 1000 kronor mindre i månaden får betydligt mycket större konsekvenser beroende på utgångsläget. För den som har svårt att klara de löpande utgifterna blir effekterna påtagliga. Rädslan för en oförutsedd utgift innebär en vardagsstress och en känsla av bristande kontroll över vardagen som kan få negativa hälsoeffekter på flera plan 154 . I Halland ser vi hur förgymnasialt och gymnasialt utbildade har både goda inkomster och god hälsa jämfört med riket, vilket givet ovanstående kan antas hänga samman.

För den som klarar vardagen utan större bekymmer är konsekvenserna av inkomstskillnaderna mindre men kan ändå vara kännbara vad gäller livsmöjligheter. Bostadsmarknaden öppnar sig exempelvis avsevärt för den som har en inkomst hög och stabil nog att kunna och våga ta lån, vilket blir extra relevant i en region där äganderätt är en så vanlig boendeform.   

Inkomster har också en relativ aspekt: utöver om du kan klara ditt livsuppehälle beror fattigdom på vad som anses vara en skälig nivå i din omgivning 155 . Om ingen reser på utlandssemester känns avsaknaden av en sådan mindre än om alla gör det. Och om du tidigare levt med tillgång till mer pengar blir en inkomstsänkning påtaglig. Detta blir påtagligt för den som går från arbetande till sjukskriven/arbetslös, går i pension, eller separerar. Många tvingas till stora omställningar i livet, och är inkomsterna från början redan små kan effekterna bli mycket svåra.

En vanlig orsak till sämre ekonomi är naturligtvis avsaknad av arbete för försörjning. Den goda arbetsmarknaden i Halland gynnar även utrikes födda. Men skillnaden mot inrikes födda är tydlig: färre inrikes födda är arbetslösa 156 . Utrikes födda kvinnor förvärvsarbetar också mindre än utrikesfödda män och skillnaden mellan könen är större än bland inrikes födda. Andel förvärvsarbetande män bland inrikes födda var 2016 83,3%, kvinnor är 81,7%, alltså en könsskillnad på 1,6 procentenheter. Motsvarande siffror för utrikes födda är 63,2% respektive 59,9%, en könsskillnad på 3,3 procentenheter och en skillnad mellan inrikes och utrikes födda på ca 20 procentenheter. Personer födda i Afrika i synnerhet men även i Asien har svårast att ta sig in på arbetsmarknaden 157 . Att könsskillnaderna är större i dessa grupper innebär en ännu starkare familjeförsörjarmodell (där främst mannen står för försörjningen) i dessa grupper, och en ännu lägre nivå av ekonomisk självständighet hos kvinnor.

Både avsaknaden av förvärvsarbete och könsskillnaderna är större i de kommuner där många nyanlända tagits emot, i synnerhet Hylte men också i Falkenberg och Laholm. Det kan förklaras både av vilka som kommer och när: till dessa kommuner har det kommit många de senaste åren, många från Afrika och Asien och grupper med låg utbildning, vilket som avsevärt påverkar möjligheterna till integrering på arbetsmarknaden. 158

I Sverige som helhet ser man också hur kvinnor överlag, i synnerhet utrikes födda, snarare finns i olika utbildningsinsatser än i förvärvsarbete. Ett år efter avslutad SFI finns 55% av männen jämfört med bara 35% av kvinnorna i arbete, medan 42% av kvinnorna jämfört med 28% av männen finns i studier 159 . Det är svårt att bedöma orsakerna till detta på individnivå. En hypotes är att kvinnor har lägre utbildning än män från början och därför ett större behov av utbildning, givet att de kommer från länder med mer traditionell könsstruktur och kanske inte fått samma tillgång till utbildning. Det motsägs av att gruppen utrikes födda med förgymnasial utbildning är större bland män än bland kvinnor 160 , 21,1% av männen och 18,7% av kvinnorna i Halland, och i riket är könsskillnaden minimal. Här kan det dock finnas åldersfaktorer som spelar in, och som vi inte kan analysera. En troligare hypotes är att processen försenas av barnafödande mm, medan männen prioriterar sitt ansvar som familjeförsörjare, så det tar längre tid för kvinnor än för män att bli färdiga för arbetsmarknaden. En andra spekulation är att detta följer ett övergripande mönster där kvinnors utbildningsnivå i Sverige är högre än mäns, oavsett grupptillhörighet. På strukturell nivå har säkerligen den mansanpassade arbetsmarknaden en betydelse – det är helt enkelt enklare för män att hitta ett arbete med bara kortare utbildning. Det kan också finnas skillnader i arbetsmarknadsinsatser och liknande satsningar riktade mot utrikes födda, som kan tänkas bidra till, eller inte tillräckligt motverka, dessa skillnader.

Det finns också anledning att anta att även andra normbrytande grupper har svårare att få arbete. Halland domineras av mindre arbetsgivare och i många fall saknas då möjligheter exempelvis till anpassade arbetsuppgifter, som är en förutsättning för många med nedsatt arbetsförmåga. Det gäller många inom gruppen med funktionsnedsättning, men även många transpersoner uppger sig ha nedsatt arbetsförmåga 161 .

Utöver att det är svårare för vissa grupper att få arbete, så är de också mer utsatta på sina arbetsplatser. Ett sätt att synliggöra detta är att se på hur många som är ganska eller mycket missnöjda med sitt nuvarande arbete. Vi saknar data över detta för Halland, men på riksnivå är sambandet mellan trivsel på arbetsplatsen och utbildningsnivå ganska svagt 162 : runt 5% av samtliga grupper säger sig vara missnöjda med sitt arbete. Gruppen gymnasieutbildade män sticker ut som nöjda: bara 3,6% är missnöjda med sitt arbete. Gruppen eftergymnasialt utbildade kvinnor sticker ut åt andra hållet: 6,1% är missnöjda. Möjligtvis är detta en spegling av de allt mer pressade arbetsvillkoren i offentlig förvaltning, som sysselsätter många akademiskt utbildade kvinnor.

Gruppen utrikes födda är de som är mest missnöjda med sitt arbete: 7,6% totalt, och 8,9% av kvinnorna är missnöjda. Detta kan antas spegla både faktiska arbetsvillkor, där utrikes födda ofta har tyngre och mer slitsamma arbeten. En annan faktor kan vara att många utrikes födda akademiker inte arbetar inom sitt yrke utan i något som kräver lägre kvalifikationer, men eftersom vi saknar data på hur stor denna grupp är kan vi inte avgöra i vilken mån det är rimligt.  Upplevd diskriminering och rasism på arbetsplatsen är också en faktor som kan antas spela roll. Ett flertal undersökningar visar också hur exempelvis HBT-personer systematiskt utsätts för diskriminering och trakasserier på arbetsplatsen 163 . En risk är att detta också är vanligare på mindre arbetsplatser där arbetsmiljöarbetet är mindre systematiskt och omfattande, som ett resultat av mindre resurser och mindre utvecklade HR-funktioner 164 .

En annan indikator på utsatthet på arbetsmarknaden är medlemskap i fackförbund. Bland personer med förgymnasial utbildning är 57,6% medlemmar i ett fackförbund 165 . Bland gymnasialt och eftergymnasialt utbildade är siffran över 70%. Vi ser också en stor könsskillnad – kvinnor är i högre grad än män fackligt anslutna. Samma tendens finns bland utrikes födda: bland personer med utrikes bakgrund är knappt 60% anslutna, jämfört med närmare 75% bland personer med inrikes bakgrund. Vi ser också hur fackligt medlemskap ökar med åldern: i gruppen 25-34 år är nära 65% anslutna, medan nära 82% av 55-64-åringar är medlemmar i ett fackförbund. Siffrorna rör dock totalbefolkningen, så en förklaring kan vara att arbetslösa personer i lägre grad är fackligt anslutna än dem med anställning, i synnerhet för personer långt ifrån arbetsmarknaden.

Medlemskap i fackförbund innebär ett individuellt skydd för den enskilda anställda vad gäller både anställningstrygghet och arbetsmiljö. Det har också en strukturell effekt – grupper där fackföreningen är stark har större möjligheter att skapa bättre villkor överlag i branschen, exempelvis att driva krav på trygga anställningar och att motarbeta svartarbete. Att andelen fackligt anslutna är lägre i mer utsatta grupper kan alltså ha en långsiktigt förstärkande effekt på utsattheten, utöver de individuella konsekvenserna. 

Det segregerade samhället

Den geografiska segregationen av olika grupper i samhället handlar både om Halland som helhet och om enskilda stadsdelar i de större städerna. En viktig drivande faktor är bostadsmarknaden i Halland, som är allt mer pressad 166 . Bostadspriserna stiger och det är svårt att få tag i eget boende, något som påverkar samtliga grupper som inte är i förväg etablerade på bostads- och arbetsmarknaden 167 . Den fysiska miljön är inte sällan en stor del i ett områdes attraktivitet 168 . I Halland är det framför allt de attraktiva kustområdena som lockar, liksom möjligheter till arbete i städerna eller, för främst Kungsbacka/Varberg, möjligheterna att pendla till storstaden.

Unga och nyanlända är grupper som ofta saknar både kapital och bostadskarriär att bygga vidare på 169 . Siffror för Halland 170 visar att unga (16-24 år) bor i hyresrätter i långt högre grad än övriga grupper, över 41% jämfört med 27-28% i övriga åldersgrupper. Nationella siffror visar också att 57% av utrikes födda bor i hyresrätt, och 41% av inrikes födda med utrikes bakgrund jämfört med 27% av inrikes födda. Nyanlända flyktingar är ofta hänvisade till de områden där det finns lediga bostäder, med andra ord mindre attraktiva områden. 

Vad gäller äganderätt är det betydligt vanligare bland inrikes födda med inrikes bakgrund än bland utrikes födda eller personer med utrikes bakgrund. Villaområden i attraktiva miljöer, där invånarna till stor del är medel- eller höginkomsttagare, lever i parförhållanden och där sociala och ekonomiska svårigheter är låga utgör ofta de mest segregerade områdena, om vi definierar segregation som ett befolkningsmässigt homogent område med en befolkning med få kontakter utanför den egna gruppen.

På nationell nivå finns också ett samband mellan utbildningsnivå och boendeform, men detta tycks inte gälla i samma utsträckning i Halland – 27% med förgymnasial utbildning bor i hyresrätt jämfört med 31% med gymnasial utbildning och 24,5% med eftergymnasial utbildning, sannolikt en effekt av de jämförelsevis goda inkomsterna i Halland som vi sett i kapitel ”En doft av 50-tal”

I grupperna unga och utrikes födda i Halland är trångboddhet vanligast 171 . Runt 26% av ungdomarna  172 är trångbodda 173 . Siffror på riksnivå visar att trångboddhet är betydligt vanligare, ca 35% bland utrikes födda än bland inrikes födda med två inrikes födda föräldrar (drygt 10%). Trångboddhet beror ofta på svårigheter att skaffa en större bostad, en kombinerad effekt av den pressade bostadsmarknaden och de ofta lägre inkomsterna. Den blir också ofta större bland utrikes födda där stora familjer är vanligare och där det också ofta finns mer eller mindre uttalade krav på att hjälpa varandra med boende. Den så kallade EBO-lagstiftningen 174 är mycket omdiskuterad ur detta perspektiv 175 .

Konsekvenserna av trångboddheten är kännbara, även om de verkar vara mindre för personer som gjort ett aktivt val att bo mindre. Det rör sig dels om fler konflikter i hemmet som orsakas av att det är svårt att få eget utrymme. I förlängningen kan detta påverka den psykiska hälsan för samtliga inblandade och det finns undersökningar som visar på risker att konfliktnivån i förlängningen kan skapa hemlöshet – det blir omöjligt att bo kvar tillsammans. En annan effekt är att ungdomar i högre grad spenderar tid utanför hemmet vilket minskar föräldrarnas insyn och ökar risken för en problemfylld tillvaro. En annan påtaglig effekt är att skolbarn (eller vuxna studerande) har svårt att hitta studiero i hemmet och därför har svårare att klara skolan – vilket kommenteras närmare under kapitlet kring ungdomars livssituation 176 .

Med tanke på att könsmönstren i grupper av nyanlända ofta är mer traditionella är det troligt att detta också drabba tjejer och killar olika. Män/killar är inte bundna till hemmet av arbetsuppgifter i lika hög grad som kvinnor/tjejer och i grupper som lever i en traditionell, så kallade hederskontext, också killarna mindre kontrollerade. Det är därmed sannolikt att killar i högre grad än tjejer söker sig utanför hemmet. Att ungdomar spenderar mer tid utanför hemmet kan antas gälla killar mer än tjejer (se kapitel ”Ett meningsfullt liv”), vilket gör killar mer utsatta för destruktiva miljöer i samhället, medan tjejer i högre grad utsätts för konflikter och andra problem relaterade till avsaknad av utrymme i hemmet.

De billigare och mer lättillgängliga bostäderna som medelklassen lämnar ligger oftast i avgränsade områden i städer och tätorter. Ofta finns fysiska barriärer, såsom stora vägar, som skiljer dem från omgivningen 177 . När medelklassbefolkningen lämnar minskar också samhällsservicen: skolor och annan offentlig verksamhet belastas hårdare av större sociala problem och privat service minskar som följd av minskad köpkraft i området. Därmed minskar områdets anseende ytterligare. Också den allt större frånvaron av personer med svensk bakgrund minskar områdets attraktivitet 178 . Viss forskning visar att redan vid 3-4% ”utomeuropeiska invandrare” 179 i ett område börjar de infödda svenskarna flytta därifrån 180 .  Kommunikationerna till centralorten är ofta sämre och samhällsservicen överlag tenderar att minska på grund av minskande köpkraft 181 .

Det är oklart i vilken mån den etniska och sociala segregeringen av staden/regionen i sig påverkar individers livschanser, och i vilken mån det är den sociala utsattheten som placerat dem där som får effekt på framtiden. Många grupper av utrikes födda söker sig aktivt till områden där landsmän bor, och kan dra fördelar både socialt och ekonomiskt av det sociala nätverk det ger 182 . Forskaren Irene Molina menar att det inte är i sig problematiskt att vissa områden har hög koncentration av människor med utrikes bakgrund. Först när detta kombineras med hög arbetslöshet, dålig standard på bostäder och brister i välfärden uppstår negativa effekter. 183 Den sociala dimensionen, tillgången till andra i den egna etniska gruppen, kan också ha hälsofrämjande effekter 184 . Å andra sidan kan områdets utsatthet förstärka individens utsatthet, eftersom det välfärdssystem och det skyddsnät som skall hjälpa dem är högre belastat i dessa områden. För utrikes födda kan det också försämra integrationsprocessen, i synnerhet språkinlärningen. 185 Själva frånvaron av svenskar, och det kontaktnät och möjligheter till integration som därmed saknas, kan alltså i sig minska individens möjligheter 186 .

ANSVARET FÖR FAMILJEN

Det obetalda hem och hushållsarbetet är ojämställt och ojämlikt fördelat även i de mer ekonomiskt utsatta grupperna. I många fall saknar vi data som tränger bakom enbart kön, men de uppgifter vi har pekar samtliga i samma riktning, vilket gör att vi tror att resonemanget nedan i viss mån går att generalisera utanför de grupper vi nämner.

I grupper av utrikes födda är mäns uttag av föräldrapenning187 lägre än bland inrikes födda i Halland. Inrikes födda män tar ut 28% av samtliga dagar, män födda utrikes tar ut mellan 23,7 och 24,9% beroende på födelseregion. Till skillnad från i riket, där män födda utanför Europa tar ut betydligt mindre andel dagar än övriga grupper utrikesfödda (21,9% jämfört med 25,6% för födda i Norden eller övriga Europa). En möjlig förklaring kan vara vilka som finns i Halland och att de i högre grad än i övriga Sverige integrerats på arbetsmarknaden. Vi ser att större andel utrikes födda i Halland än i Sverige har eftergymnasial utbildning, och tillhör därmed en grupp som har jämförelsevis bättre tillgång till arbete.

Förklaringen till att utrikes födda kvinnor ofta tar ut största delen av föräldrapenningen kan vara en kombination av ekonomiska och kulturella faktorer. I familjer med rötterna i kulturer med mer traditionella familjestrukturer och en starkare familjeförsörjarmodell kan det falla sig naturligt att kvinnan tar hand om hem och barn medan mannen satsar på att så snabbt som möjligt hitta försörjning till familjen.

Kvinnans hemmavaro riskerar dock skapa inlåsningseffekter där det tar mycket lång tid för kvinnan att integreras i samhället, lära sig språket och hitta kontakter i sitt nya hemland188. Vi ser också att utrikes födda kvinnor senare än män kommer ut i arbete189. Detta kan få stora konsekvenser för kvinnornas välmående, att det blir svårare för dem att hitta en plats och en funktion i det nya samhället. Dessutom ökar detta det ekonomiska beroendet av mannen. Det blir svårt för kvinnan att lämna mannen, till och med om han är våldsam eftersom hon saknar möjligheter att klara sig själv och eventuella barn. Det handlar både om svårigheter att hitta bostad, att försörja sig och hon har ett dåligt socialt skyddsnät utöver det hon delar med mannen.190

Samtidigt skapar själva situationen för många utrikes födda en stor stress för familjen. I många fall har en nyanländ flyktingfamilj inte levt under ”normala” familjeförhållanden på lång tid. Familjen kan ha varit skild åt under långa processer av flykt eller fängslande av någon vuxen, eller ha levt under extrema omständigheter med krig och förföljelse. Föräldrarna lider ofta av traumatiska minnen som kan påverka både deras relation och deras föräldraskap. I synnerhet (men inte bara) för kvinnor omfattar dessa upplevelser i många fall sexuellt våld vilket också kan innebära utmaningar vid familjens återförenande.191

Till det kommer mötet med ett nytt samhälle, svårigheterna att välkomnas in i det och att anpassa sig till nya omständigheter. Ofta går denna process fortare för barnen, de går i förskola/skola och lär sig språket, får vänner som fötts/levt längre i Sverige och av är blandad bakgrund. Föräldrar och barn kommer i otakt.192 Också etablerade könsroller i relationen utmanas i mötet med svenska normer och ideal av tvåförsörjarfamilj och jämställdhet, självständiga barn och individualism.193

Vi saknar heltäckande uppgifter om uttaget av föräldrapenning i normbrytande familjer såsom exempelvis samkönade par eller där minst en förälder tillhör någon annan diskriminerad grupp än utrikes födda. En spekulation är att framförallt förekomsten av funktionsnedsättningar kan påverka uttaget, eftersom vissa funktionsnedsättningar riskerar påverka förmågan att ta hand om sig själv och andra, och paret då kan bedöma det som bättre att den normfungerande föräldern tar största delen av ledigheten. Det gäller i synnerhet då det i nuläget blir allt svårare att få personlig assistans och stöd i vardagen. Omfattningen av detta är dock svår att bedöma eftersom många med funktionsnedsättning är fullt kapabla att ta heltidsansvar för ett barn.

För homosexuella par finns bättre strukturella förutsättningar för ett lika uttag, eftersom såväl normer och föreställningar om kön, som strukturella faktorer kring exempelvis arbetsmarknaden, slår lika mot båda föräldrarna (i en tvåsam relation). En undersökning visar dock att i lesbiska par tar den icke födande kvinnan ut mer föräldrapenning än genomsnittspappan, men fortfarande långt mindre än den födande mamman194. Detta antyder att biologiska faktorer, såsom graviditet, förlossning och amning kan spela roll för fördelningen.

Vi har också en föräldraskapslagstiftning som försvårar för samtliga som inte lever i heterosexualitet eller tvåsamhet. Om en part i ett lesbiskt par är gravid blir den andra parten automatiskt förälder bara om graviditeten uppkommit genom assisterad insemination i Sverige. Om paret själva inseminerat eller om inseminationen skett utomlands måste en närståendeadoption ske. Det innebär ett glapp under flera månader där barnet endast har en vårdnadshavare, vilket skapar en utsatthet om något inträffar vårdnadshavaren innan adoptionen gått igenom. För homosexuella män kan det vara svårt att alls skaffa barn inom ramarna för systemet och de tvingas till egna lösningar av olika slag. Liknande situationer uppstår när fler än två är föräldrar: bara två kan vara vårdnadshavare. Detta drabbar också barn där urspungsföräldrarna inte lever tillsammans och det finns andra partners närvarande. I praktiken kan dessa partners fungera som barnets föräldrar, både emotionellt och praktiskt, men det lagliga skyddet för relationen är i stort sett obefintligt. Utöver bekymmer i vardagen med underskrifter och godkännanden av olika slag, skapar detta en utsatthet om styvförälderns relation med ursprungsföräldern tar slut195.

Trots Sveriges jämförelsevis liberala lagstiftning vad gäller familje- och föräldrafrågor, lever vi alltså ändå under en institutionaliserad cis-heteronorm som främjar sammanboende ursprungsföräldrar där födande parten är cis-kvinna och den andra är cis-man.

SÄMRE VÄLBEFINNANDE

Om genomsnittsvärdena för mående i Halland är jämförelsevis goda så gäller inte dessa samtliga invånare i regionen. Ser vi till god självskattad hälsa överlag har vi en skillnad mellan in- och utrikes födda på fem procentenheter196 – nära 75% av inrikes födda uppger sig ha en god hälsa, medan samma siffra för utrikes födda är 69,5%. Nationella siffror visar också att skillnaden är störst mellan födda i Sverige och födda i övriga norden, medan den är minst mellan inrikes födda och födda utanför Europa.

Ser vi till andelen med svår värk i rygg mm197 så är den betydligt större bland utrikes födda än bland inrikes födda, i synnerhet är den hög bland personer födda utanför Europa (totalt 13% jämfört med 7% bland inrikes födda). Vi ser också på nationell nivå en stor skillnad mellan kvinnor och män födda i Europa utanför Norden: 15% av dessa kvinnor uppger sig ha svår värk i rygg, bland männen är samma siffra 8%. Bland personer födda utanför Europa är könsskillnaden omvänd, 15% av männen och 12% av kvinnorna har svår värk i rygg. En möjlig förklaring är position på arbetsmarknaden: ryggvärk är ett vanligt förekommande problem i vård- och omsorgsyrken198, som fångar många kvinnors arbete. Kvinnor har, oftare än män arbetsrelaterade fysiska besvär199. Att kvinnor från övriga världen har mindre ryggvärk skulle till viss del kunna bero på att de helt saknar förvärvsarbete i högre grad än övriga grupper, men för detta har vi inga belägg på individnivå.

Den självskattade hälsan200 är också avsevärt sämre bland personer med enbart förgymnasial utbildning (ca 67%) jämfört med eftergymnasial utbildning (82%). Den stora skillnaden ligger mellan förgymnasial och gymnasial utbildning (79,1%), där skillnaden är hela dryga 12 procentenheter skiljer jämfört med knappt 3 procentenheter mellan gymnasial och eftergymnasial utbildning.

Vad det gäller tandhälsan ser vi att 82% med eftergymnasial utbildning i Halland, jämfört med 77,6% i riket, anser att de har bra eller mycket bra tandhälsa. Vid förgymnasial utbildning anser 72,5% respektive 75,2% att de har bra eller mycket bra tandhälsa. Motsvarande för riket är 65,7% respektive 71,5%201.

Också förekomsten av svår ryggvärk202 är avsevärt högre bland förgymnasialt (11%) utbildade samt bland kvinnor med gymnasial utbildning (10%), jämfört med eftergymnasialt utbildade (totalt 5%) och män med gymnasial utbildning (7%). Här kan finnas ett dubbelt samband: Dels är dålig hälsa ofta en orsak till att personer inte fortsätter sin utbildning203. Dels kan en allmänt utsatt situation, som vi sett exempelvis på arbetsplatser, bidra till försämrad hälsa. Kvinnor har i högre grad än män arbetsrelaterade fysiska besvär än män204. Vi ser också att något fler med förgymnasial utbildning (13,5%) än i gruppen med eftergymnasial utbildning (10%) avstått från att söka vård trots behov205, och att förtroendet för sjukvården överlag206 är sämre (69,2% jämfört med 80,9% bland eftergymnasialt utbildade).

Den självskattade hälsan är sämst i diskriminerade grupper. Nationella siffror visar att bland homosexuella207 uppger drygt 9% av männen och 6,3% av kvinnorna att de har ett dåligt allmänt hälsotillstånd. Bland bisexuella är det 7,1% av männen och 9% av kvinnorna som uppger detta. Bland heterosexuella är det 5,4% av kvinnorna och 4,4% av männen som uppger detsamma.

En orsak till skillnaderna mellan olika grupper av homo- och bisexuella kvinnor skulle kunna vara tillgången till sociala nätverk och trygga rum för gruppen, en faktor som fungerar skyddande för utsatta grupper.208 En annan möjlig faktor kan vara utsatthet för våld generellt och i nära relationer. I kapitel ”Otrygghet, utsatthet och delaktighet”, sid 122 ff ser vi att ungefär samma grupper som har nedsatt hälsa också är mer utsatta för olika former av våld och sexuella övergrepp. Ytterligare en möjlighet är att det finns mättekniska faktorer bakom, i Folkhälsomyndighetens undersökning som dessa siffror hämtats från är gruppen bisexuella kvinnor yngre än övriga grupper.

För transpersoner är måendet ännu sämre209. Enbart hälften uppger att de har ett gott allmänt mående. 18% uppger att deras allmänna mående var dåligt. Yngre transpersoner uppgav oftare dåligt allmänt hälsotillstånd, och mer sällan ett gott sådant. En bakomliggande orsak till de stora åldersskillnaderna i gruppen kan vara att ungdomens identitetssökande slår hårdare mot individer när identiteten så starkt bryter mot normer. Fler av de äldre har tagit sig igenom den påfrestande perioden av att hitta sin identitet, hantera eventuell könsdysfori210 , att komma ut inför familj och vänner, juridiska och fysiska korrigeringar och bekräftande behandlingar, som kan påverka såväl fysisk som psykisk hälsa. En annan bidragande faktor kan vara att fler äldre transpersoner hunnit bygga stödstrukturer i sin vardag, exempelvis söka sig till föreningar och andra nätverk av personer i likartad situation.

Också för personer med funktionsnedsättning är det allmänna hälsotillståndet sämre än i majoritetsbefolkningen211. Av personer som har funktionsnedsättning är det bara 39% av kvinnorna och 46% av männen som uppfattar sin hälsa som god, jämfört med 79% av kvinnorna och 82% av männen utan funktionsnedsättning. Bland de yngsta med funktionsnedsättning är hälsotillståndet betydligt bättre, men det sjunker kraftigare med åldern än hos personer utan funktionsnedsättning: bland unga, 16-29 år är det 64% kvinnor och 73% män som säger sig ha ett gott allmänt hälsotillstånd, i åldern 30-64 år är det 37% kvinnor och 48% män, och bland de äldsta, 64-84 år är det bara 30% av kvinnorna och 34% av männen som säger sig ha ett gott allmänt hälsotillstånd.

Också det psykiska välbefinnandet är sämre i mer utsatta grupper. Bland utrikes födda212 är det dryga 18% som har ett nedsatt psykiskt välbefinnande enligt GHQ12, jämfört med knappa 15% bland inrikes födda. Nationella siffror visar att det är födda i Europa utanför Norden och i övriga världen som främst står för de sämre siffrorna. Migration i sig kan liknas vid en livskris, en stor omställning som ofta inte är frivillig. Processen präglas av saknad över det gamla: släkt och vänner, sociala sammanhang, platser, språk och kultur, hela identiteten; rädsla och oro inför framtiden, ilska och frustration både över det som varit och över situationen i det nya landet och mycket annat213.

I många fall kan det sämre måendet också ha sin rot både i händelser som orsakat flykten från hemlandet, under flykten och under väntan på uppehållstillstånd och etablering i Sverige214. Exempelvis vet vi att frekvensen av PTSD är betydligt högre i gruppen utrikesfödda215. Upplevelsen av ett trauma påverkar individen på många plan: från förmågan att alls känna trygghet och säkerhet, till sociala relationer, inte minst föräldrarollen och förmågan att fungera i olika situationer i samhället.216 Överlag är detta en grupp med mycket stort behov både av goda livsvillkor överlag, och av specifika insatser. Samtidigt är detta en grupp som i Sverige lever under jämförelsevis pressade omständigheter.

Personer födda i Norden har till och med ett bättre psykiskt mående än inrikes födda217. Detta hänger sannolikt samman med den generella positionen i samhället. Personer med nordiskt ursprung utsätts inte för rasism i lika hög grad som övriga och de har ofta en bättre position på arbetsmarknaden218 och ekonomi.

Det psykiska måendet överlag har, till skillnad från det fysiska, en svag koppling till utbildningsnivå219. Något färre med eftergymnasial utbildning har nedsatt psykiskt välbefinnande men skillnaden är liten. En förklaring är att orsakerna bakom nedsatt psykiskt välbefinnande kan vara så olika, så att tydliga effekter av den socioekonomiska positionen uteblir.

Sämst psykiskt mående har dock de uttalat diskriminerade grupperna, enligt undersökningar på nationell nivå. Det gäller både homo- och bisexuella, transpersoner och personer med funktionsnedsättning220.

Bland homo- och bisexuella221 kvinnor är det hela 27% respektive 34% som har ett nedsatt psykiskt välbefinnande. Bland män är samma siffror 24% respektive 25% - alltså lägre än kvinnor men avsevärt högre än bland heterosexuella män som ligger på 13%. Vi har ingen data över GHQ12 hos transpersoner men samtliga relaterade siffror för gruppen överlag visar att det psykiska måendet överlag är mycket dåligt. Som exempel kan nämnas att totalt 36% av respondenterna på Folkhälsomyndighetens enkät riktad till transpersoner säger sig ha allvarligt övervägt att ta sitt liv minst en gång under de senaste 12 månaderna. I synnerhet gäller detta yngre transpersoner.222 Motsvarande siffra i befolkningen som helhet (nationell nivå) är 6%223.

Även personer med funktionsnedsättning, i synnerhet kvinnor och äldre män mår psykiskt sämre än övriga224. Bland personer med funktionsnedsättning kvinnor är 16-64 år är det 38% som mår dåligt, i gruppen 65-84 år är det 24%. Bland männen är det 29% av 30-64 åringarna och 18% av dem som är äldre och yngre (16-29 år och 65-84 år) som har nedsatt psykiskt välbefinnande. I samtliga grupper är det avsevärt högre än för personer utan funktionsnedsättning. En möjlig förklaring till de höga siffrorna i gruppen 30-64 år kan vara att det är i yrkesverksamma och barnafödande åldrar som funktionsnedsättningen blir som mest påtaglig och ställer till mest i vardagen. Det gäller både emotionellt i känslan av utanförskap men också rent praktiskt, med väntan på färdtjänst, om assistansen inte fungerar osv.

Värt att notera är att även om äldre med funktionsnedsättning mer sällan än yngre har nedsatt psykiskt välbefinnande, så är siffrorna betydligt högre än för personer utan funktionsnedsättning.  Hela 24% av kvinnorna och 18% av männen över 65 år har nedsatt psykiskt välbefinnande, jämfört med 7% respektive 4% i gruppen utan funktionsnedsättning.

Också vad gäller upplevelse av stress är det främst andra grupptillhörigheter som spelar roll än utbildningsnivå. Utrikes födda personer225 i Halland har betydligt högre stressnivåer än inrikes födda, 16,8% jämfört med 11,1%. På nationell nivå ser vi att det, liksom med nedsatt psykiskt välbefinnande, är personer födda i Europa och övriga världen som i första hand står för denna höjning. På riksnivå säger sig transpersoner226 vara mer stressade än övriga grupper, 15% jämfört med 3% i den totala befolkningen säger sig ha känt sig mycket stressade under de senaste veckorna227. Bland personer med funktionsnedsättning228, också på riksnivå, är såväl kvinnor som män i samtliga åldersgrupper betydligt mer stressade än bland övriga. I åldersgruppen 30 till 64 år är exempelvis 15% av kvinnorna i åldersgruppen 30-64 år ganska eller mycket stressade, jämfört med 2,8% av kvinnor utan funktionsnedsättning i samma åldersgrupp, och 11% av män med funktionsnedsättning jämfört med 1,9% av män utan funktionsnedsättning.

En sannolik förklaring till det systematiskt sämre fysiska och psykiska måendet i diskriminerade grupper är det som kallas minoritetsstress, alltså den ökade påfrestning som diskriminerade grupper utsätts för på grund av fördomar, stigman och diskriminering. Stresseffekten uppkommer av att individen inte har kapacitet att uppfylla de krav som ställs från omgivningen, både explicit och underförstått. Det skapar både psykiska och fysiologiska reaktioner som på sikt påverkar hälsotillståndet, på samma sätt som sker vid exempelvis långvariga ekonomiska problem.229 Det tycks alltså finnas en direkt effekt mellan diskriminering och såväl psykisk som fysisk hälsa.

”VALEN” SOM PÅVERKAR HÄLSAN

Psykisk och fysisk hälsa hänger tydligt samman med andra livsstilsrelaterade faktorer. Kost- och motionsvanor är två sådana.

Vi ser hur andelen feta överlag är något högre i utsatta grupper där siffror finns. Bland personer födda utrikes230 är andelen feta 15% jämfört med 12% bland inrikes födda. Intressant är att nationella siffror visar att detta mer gäller personer födda i Norden (21%) än födda i Europa (14%) och personer födda i övriga världen ligger på samma nivå som inrikes födda.

Personer med funktionsnedsättning231 är också de avsevärt oftare feta än andra – i synnerhet kvinnor där 24% i åldrarna 30-64 år är feta jämfört med 13% i gruppen utan funktionsnedsättning. Bland män är 23% av personer med funktionsnedsättning feta jämfört med 15% bland personer utan funktionsnedsättning. Det ger en skillnad på 11 procentenheter jämfört med åtta procentenheter för män. Skillnaden är minst bland unga män: bland 16-24-åringar är 8,5% med funktionsnedsättning feta, och 7,4% av dem utan funktionsnedsättning. En förklaring till den högre andelen feta bland personer med funktionsnedsättning kan vara att vissa funktionsnedsättningar, både fysiska och kroniska sjukdomar, försvårar rörelse. Eftersom skillnaden är så stor mellan både köns- och åldersgrupper kan det dock också finnas andra förklaringsfaktorer, exempelvis relaterade till livsstil överlag.

Fetma är ofta en konsekvens av dålig livsstil såsom kost- och motionsvanor. Något paradoxalt kan det verka, men utrikes födda äter också oftare frukt och grönsaker än inrikes födda. 12,3% av utrikes födda232 äter grönsaker eller rotsaker 3 eller fler gånger per dag, jämfört med 7,5% av inrikes födda. Motsvarande mönster syns i intaget av frukt och bär233, 12,9% av utrikes födda jämfört med 8,9% av inrikes födda äter tre gånger per dag eller oftare. Vad gäller motionsvanor234 är förhållandena omvända: 8,9% av utrikes födda är inte alls fysiskt aktiva jämfört med 3,2% av inrikes födda. 56,7% av inrikes födda är aktiva mer än 3 timmar per vecka, medan samma siffra för utrikes födda är 40%. 17% av utrikes födda säger sig ha en stillasittande fritid, jämfört med 10,6% av inrikes födda. Alltså kan fetman i högre grad bero på sämre motionsvanor.

Homo- och bisexuella, i synnerhet män, har oftare än heterosexuella en stillasittande fritid235. 18-19% av homo- och bisexuella män har en stillasittande fritid jämfört med 12-13% av heterosexuella män och homo- och bisexuella kvinnor, och 10% av heterosexuella kvinnor. Vi saknar data över homo- och bisexuellas kostvanor.

Transpersoner är också de stillasittande i högre grad än riksgenomsnittet236: 19% uppger att de har en stillasittande fritid. Dessutom uppger många transpersoner att de har ett problematiskt förhållande till mat och ätande (38%). I synnerhet gäller detta yngre transpersoner.237 En möjlig bakgrund till detta kan vara ett komplicerat förhållande till kroppen överlag, orsakad av könsdysfori238 och låg självkänsla.

Att såväl homosexuella män som transpersoner i så mycket lägre grad än andra är fysiskt aktiva kan i någon mån ha att göra med cis- och maskulinitetsnormer inom idrotten. Könsuppdelningen är stark inom idrotten, och många sporter utövas könsuppdelat. Många idrottsanläggningar saknar könsneutrala eller separata omklädningsrum för transpersoner. Det gör deltagande svårt för många transpersoner. Inom manliga lagsporter finns också ofta starka machonormer, där homofobi är ett vanligt inslag239 som kan försvåra deltagande för homo- och bisexuella män.

Personer med funktionsnedsättning lever mindre hälsosamt än personer utan. 16% i gruppen med funktionsnedsättning anger att de har en stillasittande fritid240, jämfört med 10% bland personer utan funktionsnedsättning. Män med funktionsnedsättning är också mer stillasittande än kvinnor med funktionsnedsättning: 20% jämfört med 12% bland kvinnorna. Motsvarande syns i kostvanor: 30% av kvinnor och 47% av männen har ett lågt intag av frukt och grönt241, medan motsvarande bland personer utan funktionsnedsättning är 23% respektive 40%. Detta avspeglas också i siffror över fetma242: i samtliga grupper utom unga män (16-29 år) är betydligt fler personer med funktionsnedsättning än personer utan funktionsnedsättning feta: 22-24% jämfört med 13-15% bland personer utan funktionsnedsättning över 30 år.

Även om skillnaderna mellan personer med och utan funktionsnedsättning är tydlig både vad gäller rörelse och fetma, är könsskillnaderna inom gruppen med funktionsnedsättning vad gäller fetma lägre än vad gäller stillasittande. Skillnaden mellan män och kvinnor med funktionsnedsättning vad gäller fetma är bara någon procentenhet, oavsett åldersgrupp. Vad gäller stillasittande fritid är den 6 procentenheter totalt, för män 8 procentenheter och för kvinnor 3 procentenheter.

Missbruk i olika former är problem som är överrepresenterade i utsatta grupper. Dels vet vi att missbruk i sina värsta former ofta leder till problem med att fungera i arbete och socialt liv, vilket i sig leder till utsatthet. Dels slår missbruk hårdare mot grupper som har mindre av sociala och ekonomiska resurser att luta sig mot.243 Och slutligen ökar risken för missbruk i situationer av långvariga påfrestningar244.

Konsumtion av berusningsmedel (alkohol, tobak, cannabis) är högre i utsatta grupper. Över 16% av utrikes födda röker dagligen245, jämfört med knappt 9% av inrikes födda. Nationella siffror visar att det i synnerhet är personer födda i Europa som röker mycket, 17% jämfört med 14% bland personer födda i Norden och i övriga världen. Rökning är också påtagligt mer vanligt ju kortare utbildning personen har. Här bör dock kommenteras att gruppen med enbart gymnasial utbildning röker betydligt mindre i Halland än i övriga riket, det är den grupp som främst förklarar de lägre totalvärdena.

Nationella siffror visar också att homo- och bisexuella röker mer än heterosexuella246, dock inte homosexuella kvinnor där 12%, jämfört med 13% av heterosexuella kvinnor röker. Bisexuella kvinnor röker mest, 24%, jämfört med 19% av bisexuella män och 22% av homosexuella män. Förutom den ovan nämnda minoritetsstressen finns det en möjlighet att livsstilsfaktorer, såsom ett mer aktivt krogliv247, ligger bakom männens högre tobakskonsumtion. Vad gäller de bisexuella kvinnorna skiljer de ut sig också på flera andra punkter, såsom utsatthet för våld, inkomster mm, och det är svårt att avgöra den exakta orsaken till detta.

Även personer med funktionsnedsättning248 röker i betydligt högre grad än personer utan funktionsnedsättning. I synnerhet äldre kvinnor röker avsevärt mer än både män i samma åldersgrupp och kvinnor utan funktionsnedsättning. 32% av kvinnor med funktionsnedsättning i åldersgruppen 65-84 år röker dagligen, jämfört med 7,9% av kvinnor i samma åldersgrupp utan funktionsnedsättning och 11% av män i samma åldersgrupp med funktionsnedsättning jämfört med 9% bland män utan funktionsnedsättning. I åldersgruppen 30-64 år röker 23% av kvinnor och 17% av män med funktionsnedsättning, jämfört med 10% av dem utan funktionsnedsättning oavsett kön. Bland unga är gapet minst, 12% av kvinnor 16-29 år med funktionsnedsättning röker, jämfört med 9,3% av dem utan funktionsnedsättning. Bland männen i samma åldersgrupp är det 10% med funktionsnedsättning som röker, och 6,9% av dem utan funktionsnedsättning.

Alkohol är en drog som många använder utan att det får några större konsekvenser i vardagen. Samtidigt är alkoholmissbruk en av de vanligaste formerna av beroendesjukdom som drabbar många. Det finns alltså en fin linje mellan bruk och missbruk som inte får överträdas. Den som närmar sig den linjen brukar sägas ha en riskkonsumtion av alkohol249.

Män (15%) är i betydligt högre grad än kvinnor (8%) riskkonsumenter av alkohol, vilket inte skiljer sig nämnvärt från riket250. Könsskillnaden i riskkonsumtion kan eventuellt förklaras av lokala och livsstilsrelaterade kulturer och normer kring vad som är en acceptabel alkoholkonsumtion, vilket varierar beroende på sammanhang.

Yngre är riskkonsumenter i betydligt högre grad än äldre251 – 26% i åldersgruppen under 29 år252 har en riskkonsumtion av alkohol jämfört med 11% i gruppen 30-44 år. Sannolikt har det med livsstilsrelaterade frågor att göra – arbets- och familjesituation gör att en rör sig mindre i sammanhang där alkoholkonsumtion är norm.

Utbildningsnivå har också betydelse för alkoholkonsumtionen253 men bilden är mer komplex. Bland dem som konsumerar alkohol ofta (mer än två gånger per vecka) är personer med eftergymnasial utbildning överrepresenterade: nära 37% i den gruppen dricker ofta jämfört med 30% i gymnasieutbildade och knappt 28% bland personer med förgymnasial utbildning. Bland dem som aldrig dricker alkohol eller dricker en gång i månaden eller mindre är sambandet det omvända: det gäller nära 30% av dem med som högst förgymnasial utbildning, 29% av personer med gymnasial utbildning och bara 26% av personer med eftergymnasial utbildning.

Vad gäller storkonsumtion vid ett tillfälle är bilden mer komplex254. Män dricker sex glas vid ett och samma tillfälle betydligt oftare än kvinnor. Hela 55% av kvinnorna jämfört med 32% av männen gör det aldrig, och 6,4% av männen jämfört med 1,7% av kvinnorna gör det minst varje vecka. I övrigt syns skillnader mellan olika grupper avseende både härkomst, ålder och utbildningsnivå men det är svårt att se några systematiska trender.

I gruppen utrikes födda tycks det finnas en större polarisering kring drickandet än i övriga grupper. Fler dricker riktigt ofta255 (mer än fyra gånger per vecka): 7,2% jämfört med 5,8% bland inrikes födda. Men den största skillnaden mellan in- och utrikes födda är att större andel dricker som mest en gång i månaden. Det gäller över 58% av utrikes födda jämfört med 31,2% inrikes födda. Liknande tendenser finns i hur ofta de konsumerar mycket alkohol vid samma tillfälle256: 0,6% av utrikes födda konsumerar mer än 6 glas dagligen eller nästan dagligen, jämfört med 0,2% av inrikes födda. Det är svårt att hitta enhetliga orsaker i en så diversifierad grupp. Alkoholkultur i hemlandet är sannolikt en dimension. Familjeförhållanden och situation i Sverige bör också ha stor betydelse. Samtliga faktorer som gäller inrikes födda som bakgrund till de olika graderna av alkoholkonsumtion kan sannolikt tillämpas på gruppen utrikes födda. Det är av samma anledning svårt att bedöma om konsekvenserna av stor alkoholkonsumtion blir högre för utrikes födda.

Bland personer med eftergymnasial utbildning är det 0,3% som dricker mycket varje dag, och 2,2% som dricker mycket varje vecka. Det verkar alltså finnas fog för bilden att personer med lägre utbildning dricker mer sällan, men mer vid varje tillfälle, medan personer med eftergymnasial utbildning dricker ofta, men mindre vid varje tillfälle. Båda formerna av alkoholkultur rymmer risker att utveckla beroende så det går inte att säga att ena gruppen har ett högre riskbeteende än den andra.

Bland homo och bisexuella personer257 (på riksnivå) är riskkonsumtionen av alkohol betydligt högre än i övriga befolkningen. 20% av homo- och bisexuella, oavsett kön, har en riskkonsumtion, medan bara hälften, 9,6%, av heterosexuella kvinnor har en riskkonsumtion och 16% av heterosexuella män. Skillnaden mellan homo- och bi- och heterosexuella är alltså påtagligt större bland kvinnor än män.

Det är sannolikt också en fråga om livsstil och subkultur: Homo- och bisexuella rör sig troligen mer i miljöer där alkoholförtäringen är hög, och det kan finnas en starkare alkoholkultur i grupper av homo- och bisexuella än i andra grupper, eftersom gay-barer spelar en central roll för att fly undan homofobi och inleda sexuella och romantiska relationer258. Den stora könsskillnaden skulle kunna förklaras av att homo- och bisexuella oftare än heterosexuella lever utan barn. Många minskar sin alkoholkonsumtion i samband med familjebildande, och eftersom kvinnor tar större ansvar för föräldraskapet minskar kvinnor sannolikt mer än män, vilket kan tänkas bidra till könsskillnaderna inom gruppen heterosexuella.

Till dels kan detta tänkas vara en direkt effekt för homo- och bisexuella av att leva i minoritet i detta sammanhang. Dels kan minoritetsstressen i sig trigga alkoholkonsumtion259. Dels är det tänkbart att det är svårare att motstå alkoholnormerna i en grupp dit hen vänt sig för att få känna tillhörighet och slippa utmärka sig som ”annorlunda”.

För transpersoner saknar vi siffror över riskkonsumtion260 men det förefaller som att konsumtionen är relativt låg: 83% dricker som mest 4 gånger per månad261. Vi saknar forskning på varför denna grupp bryter mönstret mellan hög utsatthet och stor alkoholkonsumtion. En spekulation är att gruppen är extra utsatt i krogmiljöer och därför saknar den livsstilsrelaterade faktorn (jämför med homosexuellas alkoholkonsumtion ovan). En annan möjlighet är att de mer än andra grupper medicinerar, antingen som könsbekräftande behandling, eller relaterat till psykisk ohälsa, och att medicinerna inte bör kombineras med alkohol. Det är också möjligt att det är mätfel som ligger bakom: att transpersoner med hög alkoholkonsumtion inte fångas upp av de aktuella undersökningarna.

Bland personer med funktionsnedsättning är alkoholkonsumtionen överlag inte högre än bland personer utan funktionsnedsättning262. Ett undantag finns: unga män med funktionsnedsättning har en högre riskkonsumtion av alkohol än unga män utan: 37% jämfört med 28%.

Alkohol är i många fall både en orsak till och en konsekvens av dålig psykisk hälsa. Det används som berusningsmedel för att lindra stress, slappna av och ”fly vardagen”. Samtidigt skapar det ångest och sämre mående, skapar sämre beteenden och ligger bakom handlingar man sedan ångrar263.

Alkohol är också vanligt förekommande i våldsamma situationer. Det gäller både våld män emellan, krogbråk och liknande, och mäns våld mot kvinnor och barn/våld i nära relationer264. Det är alltså inte en slump att utsattheten för våld är högre i samma grupper som riskkonsumtionen av alkohol är hög.

Konsekvenserna av missbruk är kännbara inte bara för den sjuka personen, utan även för dess omgivning. Barn i hem av missbruk får ofta inte den omsorg de behöver – varken praktiskt eller emotionellt – och tvingas ofta gå in i en vuxenroll alltför tidigt. Anhöriga oavsett ålder fastnar lätt i ett medberoende som påverkar hela deras tillvaro. De anpassar sin tillvaro och sitt beteende efter den missbrukandes behov, i förhoppning att kunna hjälpa, och prioriterar ned sina egna behov och önskemål med psykiskt lidande som följd. Män och kvinnor kan båda bli medberoende, men eftersom missbruk är vanligare bland män är medberoende vanligare bland kvinnor.265 Familjer i redan utsatt situation med dåligt socialt nätverk, exempelvis nyanlända till Sverige, kan antas drabbas ännu hårdare av sådana situationer.

Ännu värre konsekvenser för individen får missbruket av tyngre droger, som i många fall leder till stora svårigheter att klara vardagen och till kraftigt försämrad hälsa både psykiskt och fysiskt och inte sällan för tidig död. Ofta slutar tyngre missbruk i kraftigt lidande och medberoende också för anhöriga, i synnerhet om barn finns i bilden.

Cannabisanvändning266 anges ofta som inkörsport till tyngre droger267. I Halland är cannabisanvändningen något lägre än i riket som helhet, 1,6% jämfört med 2,3% har använt cannabis det senaste året och det är männen som står för skillnaden. Icke desto mindre är det större andel män, 2% än kvinnor 1,3% som använt cannabis i Halland det senaste året. Unga står för den absolut största konsumtionen av cannabis, 6,1% i åldersgruppen 18-29 år i Halland, men också för den största skillnaden mot riket, där samma siffra är 7,8%. Intressant är också att 30-44-åringar i Halland använt cannabis senaste året i högre grad än i riket, 2,2% jämfört med 1,6%. Samma fenomen ser vi i gruppen med gymnasial utbildning, där 2,5% i Halland har använt cannabis det senaste året jämfört med 2,1% i riket. I samtliga övriga utbildningsgrupper är missbruket lägre i Halland än i riket.

Folkhälsomyndighetens rikstäckande enkät över homo- och bisexuella268 visar att cannabiskonsumtionen är högre än bland heterosexuella. I synnerhet gäller detta bisexuella där dryga 7% konsumerat cannabis senaste året, att jämföra med 1% av heterosexuella kvinnor och 2,3% av heterosexuella män. Bland homosexuella kvinnor är siffran 5,4% och bland homosexuella män 3,6%.

Siffrorna för transpersoner är inte jämförbara men av de 8% (fler bland yngre) som säger sig ha använt droger de senaste sex månaderna säger sig 83% ha använt just cannabis269. Det skulle innebära att ungefär 6,5% använt cannabis det senaste halvåret. Det innebär en avsevärt högre cannabiskonsumtion än i befolkningen som helhet.

Utrikes födda270 har överlag en lägre cannabiskonsumtion än inrikes födda: 1,2% jämfört med 1,7% i Halland. Siffror på riksnivå visar dock att detta inte gäller personer födda i Europa utanför Norden: där har 3,1% (jämfört med 2,4% bland inrikes födda på riksnivå) konsumerat cannabis det senaste halvåret. Bland personer födda utanför Europa och personer födda i Norden är konsumtionen avsevärt lägre.