ATT UTSÄTTAS FÖR DISKRIMINERING

En mildare form av utsatthet som icke desto mindre påverkar människors välmående är utsatthet för diskriminering. Inom främst forskning kring HBT-personer är det vanligt att använda begreppet minoritetsstress496. I begreppet ingår trygghet och utsatthet överlag, som redogjorts för i kapitlet ovan, men också mer subtila former av utsatthet som uppstår i att vara i minoritet. Det kan handla om att känna sig ensam och utpekad, att tvingas representera en hel grupp eller ständigt berätta, förklara och försvara sin livssituation, och inte minst om att möta fördomar och diskriminering och trakasserier. Samma resonemang kan rimligtvis appliceras på andra grupper än HBT-personer, såsom grupper med utrikes bakgrund eller som har någon form av funktionsnedsättning.

Minoritetsstress är självklart svårt att mäta, men vi har valt att titta på tre faktorer: dels utsatthet för ”kränkande behandling” (och motsvarande för unga en fråga om ”orättvis behandling” då detta är närmsta motsvarigheten i använd enkät) samt svårigheter att lita på andra och avsaknad av praktiskt (eller emotionellt) stöd i vardagen.

Tittar vi först på upplevd kränkande behandling497 ser vi ett tydligt mönster som stämmer överens med utsatthet för brott. Överlag är siffrorna för Halland något lägre än för riket, 16,9% jämfört med 19%, och det är ett mönster som går igen oavsett grupp. Utsattheten sjunker också när åldern ökar, bland de yngsta (18-29 år) är det hela 28% som utsatts jämfört med 6% av de äldsta, 65-85 år. Detta kan dels bero på en de facto större utsatthet, både att unga diskrimineras i egenskap av unga, men också att de oftare befinner sig i miljöer där diskriminering och kränkande behandling är vanligt, såsom krogmiljöer. De har också mer sällan uppnått maktpositioner, exempelvis chefsposter eller andra nyckelpositioner som skyddar mot kränkningar. Det är också möjligt att medvetenheten är högre i dessa grupper och att fler handlingar därför tolkas som kränkande.

Kvinnor är betydligt mer utsatta för kränkande behandling än män, drygt 20% jämfört med 13,6%, vilket sannolikt har samma orsak som att de är mer utsatta för mer våld och mer relationsvåld: normer och attityder som tillåter kränkningar av kvinnor.

Utrikes födda personer är mer utsatta för kränkande behandling än inrikes födda, 21,5% jämfört med 16,3%. I nationella siffror ser vi också en stor skillnad mellan olika födelseregioner. Personer födda i Norden är inte mer utsatta än de som är födda i Sverige, 19%. De som är födda i Europa är något mer utsatta, 20% men de som är födda i övriga världen är mest utsatta, 24%. Detta stärker hypotesen att rasism och främlingsfientlighet förklarar en del av utsattheten. Det är oklart hur köns- och åldersfördelningen ser ut inom gruppen utrikes födda, men sannolikt är att också i detta sammanhang är utrikes födda kvinnor mer utsatta än män och att yngre är mer utsatta än äldre.

Nationella siffror visar att gruppen med någon form av funktionsnedsättning498 är mer utsatt för kränkande behandling än gruppen utan, och kvinnor med funktionsnedsättning mer än män med funktionsnedsättning (28% jämfört med 20%). Mest utsatta bland personer med funktionsnedsättning är unga kvinnor 16-29 år, där hela 45% varit utsatt. Också i gruppen utan funktionsnedsättning är denna grupp mest utsatt, men på en lägre nivå, 33%. Bland de äldsta, 65-84 år, är skillnaden mellan grupperna med och utan funktionsnedsättning minst, liksom skillnaden mellan könen. 13% av kvinnorna jämfört med 10% av männen har utsatts, jämfört med 7,8%/5,2% bland personer utan funktionsnedsättning.

Allra mest utsatta för kränkande behandling är transpersoner499. Hela 58% uppger sig ha utsatts. Bland homo- och bisexuella kvinnor500 har 43% utsatts och bland homo- och bisexuella män 32%. Det är nära dubbelt så många som bland heterosexuella kvinnor/män.

Om vi tittar på tillit till andra människor501 är könsskillnaderna mindre. Ungefär 23% av kvinnorna i Halland jämfört med drygt 25% av männen säger sig ha svårt att lita på andra. Också här ser vi att ålder spelar roll. De yngsta, 18-29 år, har klart lägre tillit än äldre grupper, hela 40% har svårt att lita på andra. I gruppen 65-84 år är samma siffra 16,6%. En generell otrygghet i relation till omvärlden tillsammans med högre utsatthet överlag kan antas vara orsaken bakom större otrygghet, men eventuellt också ett förändrat samhällsklimat mer präglat av individualism och konkurrens som påverkar yngre mer än äldre502. Att kvinnor, trots sin större utsatthet än män, har högre tillitssiffror, skulle kunna bero på ett mer utvecklat socialt nätverk, då kvinnan ofta är den i en (heterosexuell kärn-) familj som har ansvaret för sociala relationer.503 Vi ser också detta längre ner att kvinnor upplever sig ha lite bättre tillgång praktiskt stöd i vardagen.

Att generell utsatthet spelar roll visar också skillnaden mellan olika utbildningsnivåer: bland personer med eftergymnasial utbildning, som har starkast position i samhället både på arbetsmarknaden och socialt, och dessutom mest kunskap och redskap att förstå världen (se kapitlet ”Att få, vilja och kunna delta”, sid. 142ff) är det bara drygt 14% som inte litar på andra. Bland personer med enbart förgymnasial utbildning är samma siffra nästan 27% och för personer med gymnasial utbildning närmare 24%.

Vi ser också att utrikes födda personer har betydligt sämre tillitssiffror, 39% litar inte på andra, och nationella siffror visar att det i första hand är personer födda i Europa och övriga världen som står för de höga nivåerna. Åter är det rimligt att anta att förankring i och förståelse av det omliggande samhället har betydelse. Dels har utrikes födda en sämre position i samhället överlag, vad gäller såväl ekonomi, mående och sociala nätverk. Dels är de ofta från början insocialiserade i ett annat samhälle, vilket ger dem ett sämre utgångsläge för förståelse och förankring än personer i samma situation som levt hela sitt liv i Sverige.

På motsvarande sätt ser vi på riksnivå att homo- och bisexuella504 i högre grad än andra grupper har svårt att lita på andra, trots att deras utbildningsnivå generellt är högre. Bland bisexuella kvinnor är det 44% som inte litar på omvärlden, för homosexuella kvinnor och bisexuella män är siffran ca 38% och för homosexuella män är siffran 27%, dvs bara något högre än för heterosexuella (23%). Vi har inga siffror för transpersoner, men givet att förtroendet för samhällsinstitutioner är betydligt sämre i denna grupp är det rimligt att anta att de hyser sämre tillit också till sina medmänniskor.

Ett sätt att se hur väl förankrad en person är i samhället är det stöd hen upplever sig ha omkring sig. Vad gäller praktiskt stöd i vardagen505, alltså om det finns någon att vända sig till för att få hjälp med praktiska saker, är könsskillnaden liten och kvinnorna har bättre siffror. Drygt 4% av kvinnorna i Halland jämfört med drygt 5% av männen uppger sig sakna sådant stöd. En möjlig förklaring är att kvinnors större ansvar för sociala relationer506 betalar tillbaka i denna form. Vi ser inte heller några särskilt stora skillnader mellan olika åldersgrupper, endast gruppen 45-64 år närmar sig 6% jämfört med övriga grupper runt 4%. Vi ser också en lite sämre situation för personer med som mest förgymnasial utbildning (5,2% jämfört med 4% för personer med gymnasial utbildning, och 4,3% för dem med eftergymnasial) men skillnaden är liten.

Däremot ser vi stora skillnader vad gäller in- och utrikesfödda. Hela 14% i gruppen utrikesfödda i Halland uppger sig sakna praktiskt stöd. Nationella siffror visar att skillnaden mellan inrikes födda och personer födda i Norden är liten (5% för personer födda i Norden jämfört med 4% bland inrikes födda), medan det är en klart större skillnad för födda i Europa (11%) och ännu större för dem födda i övriga världen (18%).

Också personer med funktionsnedsättning507 har sämre tillgång till praktiskt stöd än personer utan. Nationell statistik visar att 9,2% av kvinnorna och 10% av männen i denna grupp uppger sig sakna stöd. Störst är avsaknaden av stöd i åldersgruppen 30-64 år, 11% av kvinnorna och 12% av männen saknar stöd i den gruppen. Sannolikt har detta att göra med att denna åldersgrupp i högre utsträckning än andra förväntas kunna klara sig själva i samhället, och tillgången till anpassningar och andra stödstrukturer är då sämre. Intressant är att unga kvinnor med funktionsnedsättning, som ofta antas vara mest utsatta för till exempel övergrepp, också har bäst stöd, bara 4% uppger sig sakna stöd. För unga män med funktionsnedsättning är samma siffra betydligt högre, 10%. I gruppen unga utan funktionsnedsättning är samma siffror 2,7% (kvinnorna) och 3,3% (männen), det är alltså en betydande skillnad främst för unga män med funktionsnedsättning.

Gruppen homo- och bisexuella508 verkar sakna praktiskt stöd i högre grad än heterosexuella, i synnerhet män, också detta baserat på nationell statistik. 12% av homosexuella och 10% av bisexuella män saknar stöd, för kvinnor är motsvarande siffra 7% respektive 6%. För transpersoner saknas siffror om praktiskt stöd men runt en fjärdedel uppger sig sakna emotionellt stöd. Bland äldre transpersoner, över 45 år, är siffran över hälften509.

Det verkar alltså finnas ett system där diskriminerande faktorer ökar både upplevelsen av trakasserier, svårigheten att lita på andra och känslan av att sakna stöd. Sannolikt kan detta bero på just känslan av utanförskap, att samhället inte riktigt är anpassat för ”sådana som mig” och en känsla av främlingskap inför majoritetssamhället. Det finns också en tydlig korrelation med faktisk utsatthet. Vi har alltså god anledning att anta att minoritetsstress är en viktig faktor i utsatta gruppers liv.

För de flesta diskriminerade grupper saknas siffror på regional nivå. Det finns dock ingen anledning att anta att situationen skulle vara bättre i Halland än i riket. I Halland saknas urbana miljöer och större universitet där livsvillkoren ofta är bättre för utsatta grupper. En annan skyddande faktor är sociala nätverk som visat sig viktiga för att motverka minoritetsstress och diskrimineringens negativa konsekvenser. En meningsfull fritid är en skyddande faktor510 och många som utsätts för diskriminering undviker fritidsaktiviteter av olika slag för att slippa utsättas. Vi vet att både umgänge med vänner och engagemang i samhällsfrågor är faktorer som ökar hälsan på individnivå511. För den som tillhör en diskriminerad grupp krävs ofta särorganisering för att detta ska kunna ske, att möta andra i samma eller liknande situation och dela erfarenheter och tankar512.

I synnerhet gäller detta de grupper där familjen inte stöttar i deras utsatthet513. HBT-personer är en sådan grupp och sannolikt också ungdomar som bryter familjetraditioner och gör uppror mot traditionella värderingar inom familjen, exempelvis i grupper av utrikes födda, så kallat hedersrelaterat våld och förtryck514. Det finns också uppgifter som visar att HBT-personer i dessa miljöer är extra utsatta.

Vi har inga systematiska uppgifter om hur det ser ut med organiserade stödstrukturer för utsatta grupper i Halland, men de tenderar att vara starkare i storstäder, alltså i Sverige i Stockholm, Göteborg och Malmö. Sannolikt kan Göteborgs utbud komma en del hallänningar till del, särskilt i Kungsbacka och i någon mån Varberg.

För många i minoritet, som utsätts för diskriminering eller av andra anledningar känner sig utanför i sin vardag kan internet fylla en viktig social funktion när det sociala stödet saknas i närmiljön. Det gäller särskilt om det inte finns lokala stödgrupper. På internet ges tillgång till ett större nätverk och plattformar, både organiserade och inofficiella, där en utsatt person kan få känna sig hemma och välkommen. Dessutom finns där mycket kunskap och information kring de egna förutsättningarna som kan vara till hjälp både praktiskt och socialt. Många vittnar om hur sociala medier utgjort en fristad i svåra situationer515.

För andra grupper är effekterna av att allt mer tid spenderas på internet blandade. För vissa innebär det både en fristad och en ökad social aktivitet. För andra ökar stress och press, både genom kravet på att hänga med och vara uppdaterad, men också för att popularitet får ett mått, i termer av antal ”likes”, ”följare” och liknande. Dessutom innebär internet ett ständigt inflöde av idealbilder som kan öka känslor av otillräcklighet. Vi vet också att dessa idealbilder i väldigt hög grad präglas av normativitet: ”vackra”, smala, lyckliga människor visar upp sig516. Samtidigt som det också är i sociala medier som motrörelser växer – exempelvis den kroppspositivistiska rörelsen och #metoo-rörelsen, där erfarenheter delas och mediebilder utmanas.

Internet är också en plats för utsatthet. Många utsätts för hat och hot, mobbing och trakasserier över internet. Runt en tredjedel av högstadieungdomar i Halland uppger internet som den plats de blivit mobbade på och det finns många vittnesmål både från vuxna och barn om hur de utsatts både för mildare kränkningar och allvarliga hot via internet. Det gäller inte minst politiker och andra som uttalar sig politiskt, i synnerhet om de redan tillhör en utsatt grupp, exempelvis kvinnor, personer med känd/synlig utrikes bakgrund eller öppet homosexuella/transpersoner. BRÅs kartläggning av näthat 2016 visar att flickor och kvinnor snarare utsätts för hot och ofta förtäckta sådana av sexuell karaktär, medan pojkar och män oftare utsätts för hot om våld (icke sexuellt) och kränkande skrivningar. Flickor/kvinnor utsätts också i hög grad för ofredanden, ofta i kombination med motsvarande utanför internet. Flickor utsätts också för publiceringar av bilder/filmer och unga överlag utsätts för att andra kapar deras konto på exempelvis Facebook, Instagram eller Snapchat. Brott av sexuell karaktär riktas i första hand till flickor och kvinnor517.

Tillgången till Internet, och det som där finns, både av socialt stöd och utsatthet, är dock inte helt jämnt fördelad. Nationella siffror visar att 3% av män mellan 16 och 24 år inte har tillgång till Internet i hemmet518. Bland män 35-44 år är samma siffra 7% och bland de äldsta, 55-74 år är siffran 5% totalt (4% för kvinnor, 6% för män). I hög grad berör detta personer med endast förgymnasial utbildning, där 12% av kvinnorna och 18% av männen inte har internetuppkoppling. Detta ska jämföras med 4% bland personer med eftergymnasial utbildning. Också personer med funktionsnedsättning519, som ofta har svårare att vistas i offentliga miljöer och därför kan tänkas ha ett större behov av internetbaserade omvärldskontakter, har sämre tillgång än övriga: hela 15% står utan.

Vi ser alltså hur Halland är en jämförelsevis trygg region att leva i, men att den inte är lika trygg för alla. Förutom det vi skrivit om ovan finns en tydlig geografisk dimension där människor boende i segregerade områden upplever betydligt lägre grad av trygghet520. Trygghet i närmiljön är en viktig faktor för psykisk hälsa och en viktig del i att minska den minoritetsstress som diskuterats tidigare521 och kan alltså antas vara en av de faktorer som ligger bakom den högre psykiska ohälsan i vissa grupper, som diskuterats i ett tidigare kapitel.