ATT UTSÄTTAS FÖR DISKRIMINERING

En mildare form av utsatthet som icke desto mindre påverkar människors välmående är utsatthet för diskriminering. Inom främst forskning kring HBT-personer är det vanligt att använda begreppet minoritetsstress496. I begreppet ingår trygghet och utsatthet överlag, som redogjorts för i kapitlet ovan, men också mer subtila former av utsatthet som uppstår i att vara i minoritet. Det kan handla om att känna sig ensam och utpekad, att tvingas representera en hel grupp eller ständigt berätta, förklara och försvara sin livssituation, och inte minst om att möta fördomar och diskriminering och trakasserier. Samma resonemang kan rimligtvis appliceras på andra grupper än HBT-personer, såsom grupper med utrikes bakgrund eller som har någon form av funktionsnedsättning.

Minoritetsstress är självklart svårt att mäta, men vi har valt att titta på tre faktorer: dels utsatthet för ”kränkande behandling” (och motsvarande för unga en fråga om ”orättvis behandling” då detta är närmsta motsvarigheten i använd enkät) samt svårigheter att lita på andra och avsaknad av praktiskt (eller emotionellt) stöd i vardagen.

Tittar vi först på upplevd kränkande behandling497 ser vi ett tydligt mönster som stämmer överens med utsatthet för brott. Överlag är siffrorna för Halland något lägre än för riket, 16,9% jämfört med 19%, och det är ett mönster som går igen oavsett grupp. Utsattheten sjunker också när åldern ökar, bland de yngsta (18-29 år) är det hela 28% som utsatts jämfört med 6% av de äldsta, 65-85 år. Detta kan dels bero på en de facto större utsatthet, både att unga diskrimineras i egenskap av unga, men också att de oftare befinner sig i miljöer där diskriminering och kränkande behandling är vanligt, såsom krogmiljöer. De har också mer sällan uppnått maktpositioner, exempelvis chefsposter eller andra nyckelpositioner som skyddar mot kränkningar. Det är också möjligt att medvetenheten är högre i dessa grupper och att fler handlingar därför tolkas som kränkande.

Kvinnor är betydligt mer utsatta för kränkande behandling än män, drygt 20% jämfört med 13,6%, vilket sannolikt har samma orsak som att de är mer utsatta för mer våld och mer relationsvåld: normer och attityder som tillåter kränkningar av kvinnor.

Utrikes födda personer är mer utsatta för kränkande behandling än inrikes födda, 21,5% jämfört med 16,3%. I nationella siffror ser vi också en stor skillnad mellan olika födelseregioner. Personer födda i Norden är inte mer utsatta än de som är födda i Sverige, 19%. De som är födda i Europa är något mer utsatta, 20% men de som är födda i övriga världen är mest utsatta, 24%. Detta stärker hypotesen att rasism och främlingsfientlighet förklarar en del av utsattheten. Det är oklart hur köns- och åldersfördelningen ser ut inom gruppen utrikes födda, men sannolikt är att också i detta sammanhang är utrikes födda kvinnor mer utsatta än män och att yngre är mer utsatta än äldre.

Nationella siffror visar att gruppen med någon form av funktionsnedsättning498 är mer utsatt för kränkande behandling än gruppen utan, och kvinnor med funktionsnedsättning mer än män med funktionsnedsättning (28% jämfört med 20%). Mest utsatta bland personer med funktionsnedsättning är unga kvinnor 16-29 år, där hela 45% varit utsatt. Också i gruppen utan funktionsnedsättning är denna grupp mest utsatt, men på en lägre nivå, 33%. Bland de äldsta, 65-84 år, är skillnaden mellan grupperna med och utan funktionsnedsättning minst, liksom skillnaden mellan könen. 13% av kvinnorna jämfört med 10% av männen har utsatts, jämfört med 7,8%/5,2% bland personer utan funktionsnedsättning.

Allra mest utsatta för kränkande behandling är transpersoner499. Hela 58% uppger sig ha utsatts. Bland homo- och bisexuella kvinnor500 har 43% utsatts och bland homo- och bisexuella män 32%. Det är nära dubbelt så många som bland heterosexuella kvinnor/män.

Om vi tittar på tillit till andra människor501 är könsskillnaderna mindre. Ungefär 23% av kvinnorna i Halland jämfört med drygt 25% av männen säger sig ha svårt att lita på andra. Också här ser vi att ålder spelar roll. De yngsta, 18-29 år, har klart lägre tillit än äldre grupper, hela 40% har svårt att lita på andra. I gruppen 65-84 år är samma siffra 16,6%. En generell otrygghet i relation till omvärlden tillsammans med högre utsatthet överlag kan antas vara orsaken bakom större otrygghet, men eventuellt också ett förändrat samhällsklimat mer präglat av individualism och konkurrens som påverkar yngre mer än äldre502. Att kvinnor, trots sin större utsatthet än män, har högre tillitssiffror, skulle kunna bero på ett mer utvecklat socialt nätverk, då kvinnan ofta är den i en (heterosexuell kärn-) familj som har ansvaret för sociala relationer.503 Vi ser också detta längre ner att kvinnor upplever sig ha lite bättre tillgång praktiskt stöd i vardagen.

Att generell utsatthet spelar roll visar också skillnaden mellan olika utbildningsnivåer: bland personer med eftergymnasial utbildning, som har starkast position i samhället både på arbetsmarknaden och socialt, och dessutom mest kunskap och redskap att förstå världen (se kapitlet ”Att få, vilja och kunna delta”, sid. 142ff) är det bara drygt 14% som inte litar på andra. Bland personer med enbart förgymnasial utbildning är samma siffra nästan 27% och för personer med gymnasial utbildning närmare 24%.

Vi ser också att utrikes födda personer har betydligt sämre tillitssiffror, 39% litar inte på andra, och nationella siffror visar att det i första hand är personer födda i Europa och övriga världen som står för de höga nivåerna. Åter är det rimligt att anta att förankring i och förståelse av det omliggande samhället har betydelse. Dels har utrikes födda en sämre position i samhället överlag, vad gäller såväl ekonomi, mående och sociala nätverk. Dels är de ofta från början insocialiserade i ett annat samhälle, vilket ger dem ett sämre utgångsläge för förståelse och förankring än personer i samma situation som levt hela sitt liv i Sverige.

På motsvarande sätt ser vi på riksnivå att homo- och bisexuella504 i högre grad än andra grupper har svårt att lita på andra, trots att deras utbildningsnivå generellt är högre. Bland bisexuella kvinnor är det 44% som inte litar på omvärlden, för homosexuella kvinnor och bisexuella män är siffran ca 38% och för homosexuella män är siffran 27%, dvs bara något högre än för heterosexuella (23%). Vi har inga siffror för transpersoner, men givet att förtroendet för samhällsinstitutioner är betydligt sämre i denna grupp är det rimligt att anta att de hyser sämre tillit också till sina medmänniskor.

Ett sätt att se hur väl förankrad en person är i samhället är det stöd hen upplever sig ha omkring sig. Vad gäller praktiskt stöd i vardagen505, alltså om det finns någon att vända sig till för att få hjälp med praktiska saker, är könsskillnaden liten och kvinnorna har bättre siffror. Drygt 4% av kvinnorna i Halland jämfört med drygt 5% av männen uppger sig sakna sådant stöd. En möjlig förklaring är att kvinnors större ansvar för sociala relationer506 betalar tillbaka i denna form. Vi ser inte heller några särskilt stora skillnader mellan olika åldersgrupper, endast gruppen 45-64 år närmar sig 6% jämfört med övriga grupper runt 4%. Vi ser också en lite sämre situation för personer med som mest förgymnasial utbildning (5,2% jämfört med 4% för personer med gymnasial utbildning, och 4,3% för dem med eftergymnasial) men skillnaden är liten.

Däremot ser vi stora skillnader vad gäller in- och utrikesfödda. Hela 14% i gruppen utrikesfödda i Halland uppger sig sakna praktiskt stöd. Nationella siffror visar att skillnaden mellan inrikes födda och personer födda i Norden är liten (5% för personer födda i Norden jämfört med 4% bland inrikes födda), medan det är en klart större skillnad för födda i Europa (11%) och ännu större för dem födda i övriga världen (18%).

Också personer med funktionsnedsättning507 har sämre tillgång till praktiskt stöd än personer utan. Nationell statistik visar att 9,2% av kvinnorna och 10% av männen i denna grupp uppger sig sakna stöd. Störst är avsaknaden av stöd i åldersgruppen 30-64 år, 11% av kvinnorna och 12% av männen saknar stöd i den gruppen. Sannolikt har detta att göra med att denna åldersgrupp i högre utsträckning än andra förväntas kunna klara sig själva i samhället, och tillgången till anpassningar och andra stödstrukturer är då sämre. Intressant är att unga kvinnor med funktionsnedsättning, som ofta antas vara mest utsatta för till exempel övergrepp, också har bäst stöd, bara 4% uppger sig sakna stöd. För unga män med funktionsnedsättning är samma siffra betydligt högre, 10%. I gruppen unga utan funktionsnedsättning är samma siffror 2,7% (kvinnorna) och 3,3% (männen), det är alltså en betydande skillnad främst för unga män med funktionsnedsättning.

Gruppen homo- och bisexuella508 verkar sakna praktiskt stöd i högre grad än heterosexuella, i synnerhet män, också detta baserat på nationell statistik. 12% av homosexuella och 10% av bisexuella män saknar stöd, för kvinnor är motsvarande siffra 7% respektive 6%. För transpersoner saknas siffror om praktiskt stöd men runt en fjärdedel uppger sig sakna emotionellt stöd. Bland äldre transpersoner, över 45 år, är siffran över hälften509.

Det verkar alltså finnas ett system där diskriminerande faktorer ökar både upplevelsen av trakasserier, svårigheten att lita på andra och känslan av att sakna stöd. Sannolikt kan detta bero på just känslan av utanförskap, att samhället inte riktigt är anpassat för ”sådana som mig” och en känsla av främlingskap inför majoritetssamhället. Det finns också en tydlig korrelation med faktisk utsatthet. Vi har alltså god anledning att anta att minoritetsstress är en viktig faktor i utsatta gruppers liv.

För de flesta diskriminerade grupper saknas siffror på regional nivå. Det finns dock ingen anledning att anta att situationen skulle vara bättre i Halland än i riket. I Halland saknas urbana miljöer och större universitet där livsvillkoren ofta är bättre för utsatta grupper. En annan skyddande faktor är sociala nätverk som visat sig viktiga för att motverka minoritetsstress och diskrimineringens negativa konsekvenser. En meningsfull fritid är en skyddande faktor510 och många som utsätts för diskriminering undviker fritidsaktiviteter av olika slag för att slippa utsättas. Vi vet att både umgänge med vänner och engagemang i samhällsfrågor är faktorer som ökar hälsan på individnivå511. För den som tillhör en diskriminerad grupp krävs ofta särorganisering för att detta ska kunna ske, att möta andra i samma eller liknande situation och dela erfarenheter och tankar512.

I synnerhet gäller detta de grupper där familjen inte stöttar i deras utsatthet513. HBT-personer är en sådan grupp och sannolikt också ungdomar som bryter familjetraditioner och gör uppror mot traditionella värderingar inom familjen, exempelvis i grupper av utrikes födda, så kallat hedersrelaterat våld och förtryck514. Det finns också uppgifter som visar att HBT-personer i dessa miljöer är extra utsatta.

Vi har inga systematiska uppgifter om hur det ser ut med organiserade stödstrukturer för utsatta grupper i Halland, men de tenderar att vara starkare i storstäder, alltså i Sverige i Stockholm, Göteborg och Malmö. Sannolikt kan Göteborgs utbud komma en del hallänningar till del, särskilt i Kungsbacka och i någon mån Varberg.

För många i minoritet, som utsätts för diskriminering eller av andra anledningar känner sig utanför i sin vardag kan internet fylla en viktig social funktion när det sociala stödet saknas i närmiljön. Det gäller särskilt om det inte finns lokala stödgrupper. På internet ges tillgång till ett större nätverk och plattformar, både organiserade och inofficiella, där en utsatt person kan få känna sig hemma och välkommen. Dessutom finns där mycket kunskap och information kring de egna förutsättningarna som kan vara till hjälp både praktiskt och socialt. Många vittnar om hur sociala medier utgjort en fristad i svåra situationer515.

För andra grupper är effekterna av att allt mer tid spenderas på internet blandade. För vissa innebär det både en fristad och en ökad social aktivitet. För andra ökar stress och press, både genom kravet på att hänga med och vara uppdaterad, men också för att popularitet får ett mått, i termer av antal ”likes”, ”följare” och liknande. Dessutom innebär internet ett ständigt inflöde av idealbilder som kan öka känslor av otillräcklighet. Vi vet också att dessa idealbilder i väldigt hög grad präglas av normativitet: ”vackra”, smala, lyckliga människor visar upp sig516. Samtidigt som det också är i sociala medier som motrörelser växer – exempelvis den kroppspositivistiska rörelsen och #metoo-rörelsen, där erfarenheter delas och mediebilder utmanas.

Internet är också en plats för utsatthet. Många utsätts för hat och hot, mobbing och trakasserier över internet. Runt en tredjedel av högstadieungdomar i Halland uppger internet som den plats de blivit mobbade på och det finns många vittnesmål både från vuxna och barn om hur de utsatts både för mildare kränkningar och allvarliga hot via internet. Det gäller inte minst politiker och andra som uttalar sig politiskt, i synnerhet om de redan tillhör en utsatt grupp, exempelvis kvinnor, personer med känd/synlig utrikes bakgrund eller öppet homosexuella/transpersoner. BRÅs kartläggning av näthat 2016 visar att flickor och kvinnor snarare utsätts för hot och ofta förtäckta sådana av sexuell karaktär, medan pojkar och män oftare utsätts för hot om våld (icke sexuellt) och kränkande skrivningar. Flickor/kvinnor utsätts också i hög grad för ofredanden, ofta i kombination med motsvarande utanför internet. Flickor utsätts också för publiceringar av bilder/filmer och unga överlag utsätts för att andra kapar deras konto på exempelvis Facebook, Instagram eller Snapchat. Brott av sexuell karaktär riktas i första hand till flickor och kvinnor517.

Tillgången till Internet, och det som där finns, både av socialt stöd och utsatthet, är dock inte helt jämnt fördelad. Nationella siffror visar att 3% av män mellan 16 och 24 år inte har tillgång till Internet i hemmet518. Bland män 35-44 år är samma siffra 7% och bland de äldsta, 55-74 år är siffran 5% totalt (4% för kvinnor, 6% för män). I hög grad berör detta personer med endast förgymnasial utbildning, där 12% av kvinnorna och 18% av männen inte har internetuppkoppling. Detta ska jämföras med 4% bland personer med eftergymnasial utbildning. Också personer med funktionsnedsättning519, som ofta har svårare att vistas i offentliga miljöer och därför kan tänkas ha ett större behov av internetbaserade omvärldskontakter, har sämre tillgång än övriga: hela 15% står utan.

Vi ser alltså hur Halland är en jämförelsevis trygg region att leva i, men att den inte är lika trygg för alla. Förutom det vi skrivit om ovan finns en tydlig geografisk dimension där människor boende i segregerade områden upplever betydligt lägre grad av trygghet520. Trygghet i närmiljön är en viktig faktor för psykisk hälsa och en viktig del i att minska den minoritetsstress som diskuterats tidigare521 och kan alltså antas vara en av de faktorer som ligger bakom den högre psykiska ohälsan i vissa grupper, som diskuterats i ett tidigare kapitel.

DET MEST INTIMA

Sexuella och reproduktiva rättigheter (SRHR) är en viktig faktor bakom en persons mående, och särskilt för såväl homo- och bisexuella män och för många kvinnor (t.ex. utsatthet för sexualbrott) ett område som ofta är problematiskt. SRHR är också en del av FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna vilket gör dem till ett målområde i sig, oavsett hur det påverkar livet i övrigt.

Den kroppsliga integriteten och självbestämmandet, och rätten till sexuellt och kroppslig hälsa är inte heller något som kan tas för givet, främst i dessa grupper. Om detta vittnar inte minst den aktuella #metoo-kampanjen. Som vi sett i kapitel ”Otrygghet, utsatthet och delaktighet” är kvinnor och HBT-personer mer än andra utsatta för sexuellt och relationellt våld.

En indikator är hur sexuellt överförbara sjukdomar (STI) sprids – ett mått på kondomanvändning. Bland registrerade klamydiafall522 i Halland är kvinnor dominerande, nära 190 fall per tusen kvinnor i åldern 15-19 år, och 207 för kvinnor 20-29. Bland män är motsvarande siffror 58 (för yngre) och 149 (för de äldre). Felkällan här är stor då det är känt att flickor/kvinnor mer än pojkar/män söker vård för besvär. Exempelvis får kvinnor erbjudande om test i samband med graviditet och andra besök hos barnmorska, vilket underlättar att få diagnos och vård. Att andelen flickor bland diagnostiserade klamydiapatienter är så mycket högre i de lägsta åldrarna beror sannolikt på att unga tjejer oftare än män har äldre partners.

Att unga kvinnor är mer sexuellt utsatta än unga män syns tydligt i den nationella rapporten ”Sexualitet och hälsa bland unga i Sverige”: 40% av kvinnorna jämfört med 16% av männen män uppgav att de hade utsatts för sexuella övergrepp, och nära hälften av kvinnorna jämfört med 39% av männen hade haft oskyddat samlag. Något fler kvinnor hade också fått ersättning för sex.523 En orsak till detta kan vara den betydande kunskapsbristen och brister i skolundervisningen kring (exempelvis) den ”kvinnliga”524 kroppen och dess förmåga till njutning525. Kunskapsbrist bidrar till en osäkerhet som inte gynnar kvinnors sexuella hälsa och njutning. Detta är väl kartlagt i ungdomen men många vittnar också om att det är fenomen som (i olika grad för olika individer) präglar även vuxna och äldres liv.

Ser vi på förekomsten av HIV526, en av de mest allvarliga sexuellt överförbara sjukdomarna, är kvinnor istället underrepresenterade. 33% av HIV-diagnoserna i Halland ställs på kvinnor, samma siffra i riket är 39%. Här ser vi dock tydliga åldersmässiga skillnader. Ju yngre desto mer jämn könsfördelning av HIV-diagnoserna. (Mönstret syns tydligast på nationell nivå, sannolikt eftersom antalet diagnoser är få i Halland så varje enskilt fall påverkar totalsumman mer.) I grupperna under 49 år är andelen konstant mellan 40-60% för kvinnor. Över 50 går andelen kvinnor ned till runt 30% och över 60 år än lägre. Bakgrunden till detta är troligtvis mönster för sexuell aktivitet i kombination med hur HIV spreds från början (främst i grupper av homosexuella män och missbrukare) jämfört med nu (i samtliga grupper, där en tillkommande riskfaktor är sexuella relationer med personer födda i länder där HIV är vanligare). Intressant är dock att det totala antalet fall inte ökar. Istället är antalet diagnoser lägst bland de yngsta och de äldsta, för att toppa i åldersgruppen 40-55 år.

Män som har sex med män är den grupp som mest förknippas med HIV- sedan det stora utbrottet på 80-talet. Fortfarande är det en av riskgrupperna, en nationell studie visar att över 4% av homosexuella män själva uppger att de har HIV. Bland äldre (över 47 år) är motsvarande siffra 7%527. Vi har inga siffror på HIV-prevalens i gruppen transpersoner i Sverige men internationella studier visar att risken att få HIV hos transkvinnor är mer än 50 gånger högre än hos befolkningen som helhet528.

Riskfaktorerna för HIV hos transpersoner och hos homosexuella män är delvis desamma: i samband med oskyddat samlag, men också sociala faktorer relaterade till marginalisering och diskriminering generellt, exempelvis drogmissbruk, sprutdelning, sexuellt riskbeteende och sex i utbyte mot ersättning (en tiondel säger sig ha fått ersättning för sex529) samt begränsad tillgång till sjukvård när kompetens och bemötande är bristfälligt530.

Dessa data visar att också det sexuella självbestämmandet är begränsat inte bara hos kvinnor utan också bland HBT-personer. Få väljer att frivilligt utsätta sig för dessa risker, och spridning av HIV och klamydia, liksom andel som haft sex mot ersättning är vanliga indikatorer på sexuell utsatthet.

Vi saknar också data över hur vanligt förekommande sexuellt överförbara sjukdomar är i gruppen utrikesfödda. Det finns anledning att tro att också detta är en riskgrupp, baserat på spridningen och spridningsmekanismerna i ursprungsländerna. Folkhälsoinstitutet har också pekat ut behovet av mer systematiskt arbete med HIV- och STI-prevention riktad till migranter531.

Förutom rätten till säker och frivillig sex ingår säkra graviditeter och förlossningar i konceptet sexuella och reproduktiva rättigheter. Den statistik vi har532 visar att Halland också inom detta område är jämförelsevis gynnat: färre fall av bristningar av allvarlig grad vid förlossning rapporteras än i riket. Förekomst av allvarliga bristningar kan antas vara en indikator på förlossningsupplevelsen som helhet – då goda förhållanden vid förlossningar och förebyggande arbete på individnivå under graviditeten är kända förebyggande faktorer533.

Det finns dock mycket som tyder på att utrikes födda, liksom lägre utbildade gravida och födande har högre grad av komplikationer överlag under både graviditet och förlossning534. Detta beror både på högre förekomst av riskfaktorer såsom högt BMI och rökning, men sannolikt också en dimension av sämre tillgång till vård orsakat av språkliga och kulturella skillnader. Där kan även finnas fysiska faktorer som påverkar, såsom den höga förekomsten av kvinnlig omskärelse bland kvinnor födda i Afrika söder om Sahara samt Bortre Asien535.

Svåra komplikationer vid förlossningar kan få stora konsekvenser för kvinnor, såväl fysiskt som psykiskt. Skador i underlivet kan leda till urin- och avföringsläckage, smärtor och andra symptom. Sexlivet påverkas ofta negativt vilket i sin tur riskerar påverka relationen till partnern. Dessutom påverkas förutsättningarna inför nya graviditeter, både känslorna inför en ny förlossning och måendet under densamma. I värsta fall kan svåra trauman leda till en ovilja att alls skaffa fler barn.

Sexuella och reproduktiva rättigheter är som vi beskrivit ovan långt ifrån alltid uppfyllda, i synnerhet för vissa grupper. HBT-personer, i synnerhet homo- och bisexuella män; och kvinnor, i synnerhet i utsatta grupper och traditionella miljöer, är extra utsatta i dessa aspekter, om än på delvis olika sätt. I många fall kan försämrad sexuell och reproduktiv hälsa antas vara en av nyckelfaktorerna bakom sämre mående överlag, som visats i tidigare kapitel, och som i sin tur påverkar delaktigheten i och situationen på arbetsmarknaden och därmed också långsiktiga ekonomiska livsvillkor.

Dessa faktorer – trygghet, utsatthet för diskriminering, trakasserier och våld, rätten till den egna kroppen och den kroppsliga integriteten – är nyckelfaktorer i vårt mående. Sexuella övergrepp, inte minst upprepade sådana, är en källa till trauma som i sin tur kan leda till såväl ohälsa som självskadebeteende av olika slag.

Många av de grupper som är mest utsatta vad gäller psykiskt mående återfinns också bland de vars trygghet inte är säkrad. Bisexuella kvinnor är ett exempel på detta, där utsattheten för våld skulle kunna vara orsaken till det sämre mående även inom andra områden vi sett ovan, exempelvis nedsatt välbefinnande. Kvinnor överlag vittnar om hur otrygghet påverkar deras vardag. Utsatthet är alltså, tillsammans med ekonomiska förhållanden, en grundläggande skiljelinje vad gäller jämställdhet och jämlikhet i samhället.

ATT FÅ, VILJA OCH KUNNA DELTA

Den som inte är trygg i samhället är med största sannolikhet också mindre benägen i att delta i det. Delaktighet i samhället är både en bevisad hälsofaktor men har också påtagliga konsekvenser för de beslut som fattas och vems perspektiv som tas i beaktande i formella och informella beslutsprocesser. Om vissa grupper mer än andra är exkluderade ur beslutsprocesserna tenderar det att bli en ond cirkel: Exkludering på samhällsnivå leder till mindre deltagande i beslutsfattandet. Det leder till beslut där den exkluderade gruppens perspektiv inte är tillräckligt väl beaktat, vilket i sin tur leder till än starkare exkludering. Förutom de sekundära effekter ett lägre deltagande har på hälsa och ekonomi är politiskt deltagande alltså ett självändamål i jämställdhets- och jämlikhetsfrågor.

I den representativa demokratin är valdeltagandet den yttersta formen av delaktighet i beslutsfattandet. Här har vi fått använda oss av siffror från både 2014 (landstingsvalet och kommunvalet samt kön, bakgrund, ålder mm.) -och 2018 (riksdagsvalet). Valdeltagandet i Riksdagsvalet (2018)536 i Halland är något högre än i riket, 89% jämfört med 87%. Överlag (från valet 2014) ser vi att kvinnor har ett par procentenheter högre valdeltagande än män. I gruppen 50-64 år, där valdeltagandet är som högst, är kvinnors valdeltagande så mycket som fem procentenheter högre än mäns (95,3% jämfört med 90,5%). Undantaget är de äldsta (personer över 65 år), där män har nära tre procentenheters högre valdeltagande än kvinnor. Sannolikt är detta ett arv från en tid då, i högre grad än nu, kvinnors plats antogs vara i hemmet, medan mannen representerade familjen i det offentliga.

Vi ser motsvarande tendenser i både landstings- och kommunfullmäktigeval men på något lägre nivåer och med något större könsskillnader (2014). I landstingsfullmäktigevalet var valdeltagandet för kvinnor drygt 86% och för män drygt 83%. I kommunfullmäktigevalet snarlikt.

Deltagandet i Europaparlamentsvalet bryter mönstret med betydligt lägre nivåer: bara drygt 50% deltog. Här ser vi att deltagandet ökar med åldern – med högst deltagande bland kvinnor 65+, hela 61,6%. För kvinnor är åldersdimensionen tydlig. Ju yngre desto mindre deltagande. Bland de yngsta kvinnorna, 18-29 år var det bara 43,2% som deltog. Bland män är åldersstrukturen inte lika tydlig. I samtliga åldersgrupper för männen är deltagandet mellan 46,8% och 54,1%.

Vi ser också tydliga regionala skillnader i Halland (2018)537. I Kungsbacka är valdeltagandet över 92% jämfört med Hyltes 85%. Mönstret i valdeltagande följer alltså det övergripande socioekonomiska mönstret: ju mer utsatthet i kommunen, desto lägre valdeltagande.

Skillnaderna mellan kommuner avspeglar sig också i valresultatet 2018538, som ungefär speglar nationella skillnader: i Kungsbacka, som domineras av välbeställda höginkomsttagare, röstade nästan 31% på Moderaterna. Samma siffra i Hylte, en landsortskommun, var dryga 14%. I gengäld var Socialdemokraterna svagt i Kungsbacka, bara 17%, medan de i övriga kommuner ligger från 31% - något lägre, 23% i Laholm. I Hylte och Laholm var också Sverigedemokraterna betydligt starkare, närmare 26%, än i övriga kommuner (runt 16-19%). Miljöpartiet är påtagligt svagt i Hylte, knappt 2% jämfört med 3-4% i övriga kommuner. I Hylte, Laholm, Falkenberg och Varberg fick Centerpartiet mellan 11% och 12% av rösterna medan de fick endast dryga 8% i Halmstad. Vänsterpartiet är något starkare i Falkenberg, Varberg och Halmstad (över 5-6%) jämfört med övriga kommuner (ca 4%).

Vi saknar regionala siffror på valdeltagande bland utrikes födda men det är rimligt att anta att detta på ett ungefär följer samma mönster som nationellt (2014)539. Där ser vi att utrikes födda har betydligt lägre valdeltagande oavsett kön och åldersgrupp. Totalt 72,2% jämfört med 89% bland inrikes födda. Detta gäller, med mindre variation, oavsett kön och åldersgrupp. Minst är skillnaden mellan in- och utrikes födda bland män, över 50 år. Störst är den bland äldre kvinnor, över 65 år.

Vissa gruppers låga deltagande behöver lyftas fram ytterligare. I synnerhet är valdeltagandet bland utrikesfödda lågt i grupperna unga (män 65,3%, kvinnor 67,3%). Valdeltagandet är ungefär lika mellan kvinnor och män, aningen högre bland kvinnor, undantaget bland de äldsta där män har betydligt högre valdeltagande (75,8% jämfört med 72%).

För gruppen med funktionsnedsättning finns data på nationell nivå540 som också visar skillnader inom gruppen. Totalnivåerna är ungefär desamma som riksgenomsnittet (2014). Men strukturen inom gruppen skiljer sig på andra sätt. Könsskillnaden är mindre, och dessutom omvänd, så att deltagandet är något högre bland män än bland kvinnor. 86,2% av männen och 84,4% av kvinnorna deltar i valen. Deltagandet ökar också med åldern, dryga 80% i gruppen 18-29 år deltar och 92% av 50-64-åringarna. En annan faktor som gör väsentlig skillnad är att skillnaden mellan ensamstående och sammanboende är större bland personer med funktionsnedsättning: knappt 77% av de ensamstående deltar i valet, medan 91,5% av de sammanboende. Vi ser alltså att mönstret att ”dubbel diskriminering”, tillhörighet i flera utsatta grupper samtidigt, ökar svårigheterna väsentligt.

Intressant är också de stora skillnaderna beroende på typ av nedsättning. Oavsett typ av funktionsnedsättning medför svårare nedsättning ett lägre deltagande. Nedsatt rörelseförmåga tycks vara den faktor som mest påverkar valdeltagandet, 70,7% med nedsatt rörelseförmåga och 63,9% av svårt nedsatt rörelseförmåga deltar i val. I grupperna med astma och allergi är valdeltagandet till och med högre än i gruppen utan.

Förutom valdeltagande speglas olika gruppers inflytande av i vilken mån de faktiskt blir nominerade och valda541 till olika instanser. I kommunfullmäktigevalen i Halland är representationen av kvinnor både bland nominerade och bland valda till kommunfullmäktige genomgående i de flesta fall 40 och 45%. Fullmäktige klarar alltså den ofta nämnda 40-60-gränsen, men inte mer än jämnt. Hylte är den enda kommun som når 50% kvinnor bland valda.

Det är svårt att dra slutsatser om vad som skulle vara en jämlik representation av utrikes födda i Halland eftersom vi saknar siffror på antalet röstberättigade. Sett utifrån befolkningen som helhet borde ca 14% vara födda utomlands, men av dessa har en andel inte varit bosatta i Sverige under de fem år som krävs för att få rösträtt.  Man kan dock argumentera för att en rimlig representation inte enbart är i relation till den totala folkmängden utan bör omfatta tillräckligt många för att också minoritetsgruppers perspektiv på ett bra sätt blir inkluderade i beslutsfattandet. Det skulle i så fall kräva en högre representation av gruppen utrikes födda, baserat på hur heterogen den är och hur många olika perspektiv och livssituationer den rymmer. Det kräver dock att de utrikes födda som är representerade faktiskt också rymmer denna heterogenitet, och inte enbart representerar en eller ett par grupper av utrikes födda. Över detta har vi inga siffror, vi kan bara konstatera att det vore en intressant analys att göra, eftersom vi vet att det vanligtvis är de i en diskriminerad grupp som mest liknar normsamhället som har lättast att bli representerade542.

Totalt i Halland är bara 9% av de nominerade och 7% av de valda födda utrikes543. Representationen av de nominerade är mellan 9-11% i de olika kommunerna. Bland de valda är spridningen större, från 2% i Laholm till 11% i Halmstad.

Utrikes födda kvinnor nominerades i något lägre grad än utrikes födda män till Kommunfullmäktige i valet 2014: totalt 51 stycken jämfört med 69 män i Halland som helhet. Dock stod fler utrikes födda kvinnor än män på valbar plats. 13 utrikesfödda kvinnor sitter i kommunfullmäktige, varav 4 i Halmstad och 3 i vardera Falkenberg och Varberg och resterande utspridda över de andra kommunerna. 10 utrikesfödda män valdes till kommunfullmäktigen i Halland 2014, varav 4 i Halmstad och 3 i Kungsbacka.

Det är svårt att dra några vidare slutsatser kring varför skillnaderna mellan kommunerna uppstår, men det tycks tydligt att villkoren i politiken inte är helt lika för alla. Vi vet också att andelen som hoppade av sina uppdrag ofta är fler bland kvinnor, vilket ger kortare perioder som förtroendevald och därmed svårare att avancera till exempelvis Kommunstyrelsen eller nämndordförandeskap.

En tänkbar orsak till detta kan vara tillgången till fritid: kommunpolitiker är i hög grad fritidspolitiker vars arbete är till största delen ideellt. Kvinnor har som vi visat mer ansvar för hem- och omsorgsarbetet vilket begränsar utrymmet för ideellt engagemang. Vi ser också att kvinnor – i olika grad beroende på kommun och med Hylte och Halmstad som undantag – tenderar vara bättre representerade i åldrarna 50-64 år än yngre, när omsorgsbördan ofta är tyngre544.

En annan orsak kan vara strukturer och maktutövande i själva processerna. Många svenska kommunpolitiker vittnar om utövande av härskartekniker av olika slag. Sådana begränsar möjligheterna att faktiskt göra skillnad. Avhoppare upplever helt enkelt att demokratin fungerar sämre än andra.545

Vi vet inte hur det ser ut med representationen av andra diskriminerade grupper såsom HBT-personer eller personer med funktionsnedsättning, men det är en rimlig slutsats att dra, att det lever kvar ett gammalt mönster där samhällsmakten i första hand innehas av dem som även på andra sätt har fördelar i samhället.

Bilden av att den representativa demokratin gynnar de redan starka syns redan i vem som är medlem i ett parti546. Här kan också finnas en möjlig orsak till den skeva representationen, eftersom vägen till nominering och följaktligen valbarhet går via partiet.

Kvinnor och män totalt är i nästan lika hög grad medlemmar i partier, 5% respektive 5,7%. Siffrorna är högre bland personer med inrikes bakgrund (ca 5,5% totalt), och något lägre bland personer med utrikes bakgrund (drygt 3,5%). Könsskillnaden är ungefär konstant oavsett grupptillhörighet.

Utbildningsnivå är den faktor som starkast avgör partimedlemskap eller inte, och skillnaden utgörs av kvinnors medlemskap. Mäns medlemskap är ganska konstant: från 6% i gruppen med förgymnasial utbildning, via 5,3% bland gymnasialt utbildade, till 6,1% bland eftergymnasialt utbildade. Av kvinnor med som mest förgymnasial utbildning är endast 3,6% medlemmar i ett parti, 4,7% av gymnasialt utbildade och hela 6,2% bland eftergymnasialt utbildade. Vi känner igen mönstret från andra områden, där utbildning är en skyddande/hjälpande faktor för diskriminerade grupper.

Vi har ingen data på partimedlemskap bland HBT-personer men personer med funktionsnedsättning tycks intressant nog vara partimedlemmar i högre grad än personer utan, det gäller i synnerhet män med nedsatt syn eller hörsel547. Kön är en genomgående stark faktor där kvinnor i betydligt lägre grad än män är representerade, och gruppen med svåra besvär av ängslan och ångest är de som i lägst grad är medlemmar.

Partimedlemskap, nominerade och valda till fullmäktige säger något om den representativa demokratins förmåga att ta tillvara på samtliga röster i samhället. Det säger dock inte så mycket om gruppernas vilja att höras. På senare år har alternativa former till engagemang blivit allt vanligare, i synnerhet i grupper som är mindre etablerade i samhället548. Vi har här valt att titta på hur många som oftast deltar i politiska diskussioner, som mått på politiskt intresse och engagemang.

Också vad gäller de som anger att de oftast deltar i politiska diskussioner549 är siffrorna lägre för kvinnor än för män. Totalt 42,9% av samtliga hallänningar deltar (motsvarande siffra för riket är 39,1%), för kvinnor är siffran 41,8% och för män 44,1%. Siffror på nationell nivå visar att könsskillnaden ökar med åldern – med undantag av gruppen 55-64 år, där den är lite lägre än övriga. Möjligtvis är detta en kombination av att generationsskillnaden syns först i högre åldrar – personer födda på 50-talet var i högre grad med under de tidiga feministiska revolutionerna och få tillhör ”hemmafrugenerationen”. Samtidigt har gruppen i högre grad än de yngre tid och utrymme för engagemang, när barnen börjar bli äldre.

Siffror på riksnivå visar också påtagliga skillnader mellan personer med inrikes och utrikes bakgrund. Bland personer med utrikes bakgrund – både utrikes födda och inrikes födda med två utrikesfödda föräldrar – är ungefär en tredjedel aktiva i politiska diskussioner. Bland personer med inrikes bakgrund ligger siffrorna på över 40% - intressant nog högre bland inrikes födda med en utrikes född förälder än med två inrikes födda föräldrar.

Också utbildning är en avgörande faktor – åter i synnerhet för kvinnor. Bara en knapp tredjedel av dem med enbart förgymnasial utbildning deltar oftast i politiska diskussioner. Bland kvinnor är det bara en fjärdedel. Av personer med eftergymnasial utbildning deltar nära hälften.

Att utbildning är en så väsentlig faktor vad gäller politiskt engagemang (oavsett form) är till viss del logiskt. Utbildning breddar kunskapsbasen och kunskap tenderar generera engagemang. Men den tydliga könsskillnaden, att utbildning spelar så mycket större roll för kvinnor än för män, visar att här också finns andra aktiva faktorer. Sannolikt är resurser i form av ekonomi och tid väsentliga sådana, kanske också omsatt i en så svårmätt faktor som självförtroende. Mycket kan nog förklaras av strukturen på arbetsmarknaden, med stora skillnader i löner och andra arbetsvillkor mellan kvinno- och mansdominerade yrken, i synnerhet för sådana yrken där ingen högre utbildning krävs.

Kvinnor, utrikes födda och lägre utbildade är alltså i lägre grad än män politiskt aktiva och engagerade, oavsett mått som används. Detta återspeglas också i någon mån i förtroendet för väsentliga samhällsfunktioner. Vi har valt att titta på förtroendet för tre institutioner: kommunpolitikerna som representerar det proaktiva maktutövandet och beslutsfattandet, polisen som ska upprätthålla lag och ordning och slutligen sjukvården som en väsentlig samhällsservice med avgörande betydelse för de flesta under något skede i livet.

Ser vi till kommunpolitikerna550 är det bara ungefär en fjärdedel av hallänningarna som har mycket eller ganska stort förtroende för dem, kvinnor något mer än män. Bland utrikes födda är samma siffra bara knappt 19%. 23% av de unga (18-29 år) och 27% av de äldre (över 45 år) har förtroende för kommunpolitikerna. Knappt 22% av personer med enbart förgymnasial utbildning har förtroende för kommunpolitikerna jämfört med drygt 34% av personer med eftergymnasial utbildning. Med undantag av kön är mönstret är alltså tydligt detsamma gällande politisk aktivitet och engagemang.

Förtroendet för polisen551 följer till viss del samma mönster men på högre nivåer. 66% av hallänningarna har förtroende för polisen, högre bland kvinnor (69%) än män (63%). Bland utrikes födda är förtroendesiffrorna bara knappt 53%, och bland de äldsta (65-84 år) är det bara drygt 59%. Åter är utbildning en väsentlig faktor: tre fjärdedelar av eftergymnasialt utbildade har förtroende för polisen, medan knappt 60% av de som enbart har förgymnasial utbildning.

Också vad gäller sjukvård552 ser vi lägre förtroende i grupper med kortare utbildning, och bland utrikes födda något som åtminstone till viss del kan relateras till den systematiska ojämställdhet och ojämlikhet som råder i vården553. Vi ser också hur förtroendet ökar med åldern – i gruppen 65-84 år har över 77% förtroende medan bara 68% bland de yngsta (18-29 år) säger sig ha det. Förtroendet för vården är dock högre än för både polis och kommunpolitiker, totalt har nästan tre fjärdedelar mycket eller ganska stort förtroende för vården.

En annan förutsättning för full delaktighet i dagens samhälle, både för påverkan och tillgång till kunskap/information, och för att genomföra praktiska ärenden, är tillgång till IT-teknik554. Också vad gäller tillgång till dator och internetuppkoppling i hemmet ser vi skillnader utifrån grupp, även om de flesta numera har tillgång. Det är företrädesvis de äldre, över 55 år, som inte har sådan tillgång – runt 85% jämfört med närmare 95% av yngre har persondator och 85% jämfört med 95-100% av samtliga yngre har tillgång till internet. En annan orsak är sannolikt att tekniken är relativt ny och är ovan för många. I ett samhälle där alltmer sker över internet och alltmer fysisk samhällsservice såsom bankärenden och myndighetskontakter digitaliseras och i vissa fall avgiftsbeläggs blir konsekvenserna kännbara. Det gäller i synnerhet i glesbygd, där den fysiska samhällsservicen blir än mer begränsad. Det blir också mer kännbart för de grupper som har begränsad rörlighet, dit många äldre räknas.

Ur detta perspektiv är det också viktigt att synliggöra att i gruppen personer med funktionsnedsättning saknar fler tillgång till internet och persondator, under 85% jämfört med 95% för övriga. Detta alltså trots att vissa grupper har ett extra stort behov av datorbaserat stöd, både i form av digitala tjänster och i vissa fall även specifikt för sin nedsättning, exempelvis talsyntes för synskadade.