SÄMRE VÄLBEFINNANDE

Om genomsnittsvärdena för mående i Halland är jämförelsevis goda så gäller inte dessa samtliga invånare i regionen. Ser vi till god självskattad hälsa överlag har vi en skillnad mellan in- och utrikes födda på fem procentenheter196 – nära 75% av inrikes födda uppger sig ha en god hälsa, medan samma siffra för utrikes födda är 69,5%. Nationella siffror visar också att skillnaden är störst mellan födda i Sverige och födda i övriga norden, medan den är minst mellan inrikes födda och födda utanför Europa.

Ser vi till andelen med svår värk i rygg mm197 så är den betydligt större bland utrikes födda än bland inrikes födda, i synnerhet är den hög bland personer födda utanför Europa (totalt 13% jämfört med 7% bland inrikes födda). Vi ser också på nationell nivå en stor skillnad mellan kvinnor och män födda i Europa utanför Norden: 15% av dessa kvinnor uppger sig ha svår värk i rygg, bland männen är samma siffra 8%. Bland personer födda utanför Europa är könsskillnaden omvänd, 15% av männen och 12% av kvinnorna har svår värk i rygg. En möjlig förklaring är position på arbetsmarknaden: ryggvärk är ett vanligt förekommande problem i vård- och omsorgsyrken198, som fångar många kvinnors arbete. Kvinnor har, oftare än män arbetsrelaterade fysiska besvär199. Att kvinnor från övriga världen har mindre ryggvärk skulle till viss del kunna bero på att de helt saknar förvärvsarbete i högre grad än övriga grupper, men för detta har vi inga belägg på individnivå.

Den självskattade hälsan200 är också avsevärt sämre bland personer med enbart förgymnasial utbildning (ca 67%) jämfört med eftergymnasial utbildning (82%). Den stora skillnaden ligger mellan förgymnasial och gymnasial utbildning (79,1%), där skillnaden är hela dryga 12 procentenheter skiljer jämfört med knappt 3 procentenheter mellan gymnasial och eftergymnasial utbildning.

Vad det gäller tandhälsan ser vi att 82% med eftergymnasial utbildning i Halland, jämfört med 77,6% i riket, anser att de har bra eller mycket bra tandhälsa. Vid förgymnasial utbildning anser 72,5% respektive 75,2% att de har bra eller mycket bra tandhälsa. Motsvarande för riket är 65,7% respektive 71,5%201.

Också förekomsten av svår ryggvärk202 är avsevärt högre bland förgymnasialt (11%) utbildade samt bland kvinnor med gymnasial utbildning (10%), jämfört med eftergymnasialt utbildade (totalt 5%) och män med gymnasial utbildning (7%). Här kan finnas ett dubbelt samband: Dels är dålig hälsa ofta en orsak till att personer inte fortsätter sin utbildning203. Dels kan en allmänt utsatt situation, som vi sett exempelvis på arbetsplatser, bidra till försämrad hälsa. Kvinnor har i högre grad än män arbetsrelaterade fysiska besvär än män204. Vi ser också att något fler med förgymnasial utbildning (13,5%) än i gruppen med eftergymnasial utbildning (10%) avstått från att söka vård trots behov205, och att förtroendet för sjukvården överlag206 är sämre (69,2% jämfört med 80,9% bland eftergymnasialt utbildade).

Den självskattade hälsan är sämst i diskriminerade grupper. Nationella siffror visar att bland homosexuella207 uppger drygt 9% av männen och 6,3% av kvinnorna att de har ett dåligt allmänt hälsotillstånd. Bland bisexuella är det 7,1% av männen och 9% av kvinnorna som uppger detta. Bland heterosexuella är det 5,4% av kvinnorna och 4,4% av männen som uppger detsamma.

En orsak till skillnaderna mellan olika grupper av homo- och bisexuella kvinnor skulle kunna vara tillgången till sociala nätverk och trygga rum för gruppen, en faktor som fungerar skyddande för utsatta grupper.208 En annan möjlig faktor kan vara utsatthet för våld generellt och i nära relationer. I kapitel ”Otrygghet, utsatthet och delaktighet”, sid 122 ff ser vi att ungefär samma grupper som har nedsatt hälsa också är mer utsatta för olika former av våld och sexuella övergrepp. Ytterligare en möjlighet är att det finns mättekniska faktorer bakom, i Folkhälsomyndighetens undersökning som dessa siffror hämtats från är gruppen bisexuella kvinnor yngre än övriga grupper.

För transpersoner är måendet ännu sämre209. Enbart hälften uppger att de har ett gott allmänt mående. 18% uppger att deras allmänna mående var dåligt. Yngre transpersoner uppgav oftare dåligt allmänt hälsotillstånd, och mer sällan ett gott sådant. En bakomliggande orsak till de stora åldersskillnaderna i gruppen kan vara att ungdomens identitetssökande slår hårdare mot individer när identiteten så starkt bryter mot normer. Fler av de äldre har tagit sig igenom den påfrestande perioden av att hitta sin identitet, hantera eventuell könsdysfori210 , att komma ut inför familj och vänner, juridiska och fysiska korrigeringar och bekräftande behandlingar, som kan påverka såväl fysisk som psykisk hälsa. En annan bidragande faktor kan vara att fler äldre transpersoner hunnit bygga stödstrukturer i sin vardag, exempelvis söka sig till föreningar och andra nätverk av personer i likartad situation.

Också för personer med funktionsnedsättning är det allmänna hälsotillståndet sämre än i majoritetsbefolkningen211. Av personer som har funktionsnedsättning är det bara 39% av kvinnorna och 46% av männen som uppfattar sin hälsa som god, jämfört med 79% av kvinnorna och 82% av männen utan funktionsnedsättning. Bland de yngsta med funktionsnedsättning är hälsotillståndet betydligt bättre, men det sjunker kraftigare med åldern än hos personer utan funktionsnedsättning: bland unga, 16-29 år är det 64% kvinnor och 73% män som säger sig ha ett gott allmänt hälsotillstånd, i åldern 30-64 år är det 37% kvinnor och 48% män, och bland de äldsta, 64-84 år är det bara 30% av kvinnorna och 34% av männen som säger sig ha ett gott allmänt hälsotillstånd.

Också det psykiska välbefinnandet är sämre i mer utsatta grupper. Bland utrikes födda212 är det dryga 18% som har ett nedsatt psykiskt välbefinnande enligt GHQ12, jämfört med knappa 15% bland inrikes födda. Nationella siffror visar att det är födda i Europa utanför Norden och i övriga världen som främst står för de sämre siffrorna. Migration i sig kan liknas vid en livskris, en stor omställning som ofta inte är frivillig. Processen präglas av saknad över det gamla: släkt och vänner, sociala sammanhang, platser, språk och kultur, hela identiteten; rädsla och oro inför framtiden, ilska och frustration både över det som varit och över situationen i det nya landet och mycket annat213.

I många fall kan det sämre måendet också ha sin rot både i händelser som orsakat flykten från hemlandet, under flykten och under väntan på uppehållstillstånd och etablering i Sverige214. Exempelvis vet vi att frekvensen av PTSD är betydligt högre i gruppen utrikesfödda215. Upplevelsen av ett trauma påverkar individen på många plan: från förmågan att alls känna trygghet och säkerhet, till sociala relationer, inte minst föräldrarollen och förmågan att fungera i olika situationer i samhället.216 Överlag är detta en grupp med mycket stort behov både av goda livsvillkor överlag, och av specifika insatser. Samtidigt är detta en grupp som i Sverige lever under jämförelsevis pressade omständigheter.

Personer födda i Norden har till och med ett bättre psykiskt mående än inrikes födda217. Detta hänger sannolikt samman med den generella positionen i samhället. Personer med nordiskt ursprung utsätts inte för rasism i lika hög grad som övriga och de har ofta en bättre position på arbetsmarknaden218 och ekonomi.

Det psykiska måendet överlag har, till skillnad från det fysiska, en svag koppling till utbildningsnivå219. Något färre med eftergymnasial utbildning har nedsatt psykiskt välbefinnande men skillnaden är liten. En förklaring är att orsakerna bakom nedsatt psykiskt välbefinnande kan vara så olika, så att tydliga effekter av den socioekonomiska positionen uteblir.

Sämst psykiskt mående har dock de uttalat diskriminerade grupperna, enligt undersökningar på nationell nivå. Det gäller både homo- och bisexuella, transpersoner och personer med funktionsnedsättning220.

Bland homo- och bisexuella221 kvinnor är det hela 27% respektive 34% som har ett nedsatt psykiskt välbefinnande. Bland män är samma siffror 24% respektive 25% – alltså lägre än kvinnor men avsevärt högre än bland heterosexuella män som ligger på 13%. Vi har ingen data över GHQ12 hos transpersoner men samtliga relaterade siffror för gruppen överlag visar att det psykiska måendet överlag är mycket dåligt. Som exempel kan nämnas att totalt 36% av respondenterna på Folkhälsomyndighetens enkät riktad till transpersoner säger sig ha allvarligt övervägt att ta sitt liv minst en gång under de senaste 12 månaderna. I synnerhet gäller detta yngre transpersoner.222 Motsvarande siffra i befolkningen som helhet (nationell nivå) är 6%223.

Även personer med funktionsnedsättning, i synnerhet kvinnor och äldre män mår psykiskt sämre än övriga224. Bland personer med funktionsnedsättning kvinnor är 16-64 år är det 38% som mår dåligt, i gruppen 65-84 år är det 24%. Bland männen är det 29% av 30-64 åringarna och 18% av dem som är äldre och yngre (16-29 år och 65-84 år) som har nedsatt psykiskt välbefinnande. I samtliga grupper är det avsevärt högre än för personer utan funktionsnedsättning. En möjlig förklaring till de höga siffrorna i gruppen 30-64 år kan vara att det är i yrkesverksamma och barnafödande åldrar som funktionsnedsättningen blir som mest påtaglig och ställer till mest i vardagen. Det gäller både emotionellt i känslan av utanförskap men också rent praktiskt, med väntan på färdtjänst, om assistansen inte fungerar osv.

Värt att notera är att även om äldre med funktionsnedsättning mer sällan än yngre har nedsatt psykiskt välbefinnande, så är siffrorna betydligt högre än för personer utan funktionsnedsättning.  Hela 24% av kvinnorna och 18% av männen över 65 år har nedsatt psykiskt välbefinnande, jämfört med 7% respektive 4% i gruppen utan funktionsnedsättning.

Också vad gäller upplevelse av stress är det främst andra grupptillhörigheter som spelar roll än utbildningsnivå. Utrikes födda personer225 i Halland har betydligt högre stressnivåer än inrikes födda, 16,8% jämfört med 11,1%. På nationell nivå ser vi att det, liksom med nedsatt psykiskt välbefinnande, är personer födda i Europa och övriga världen som i första hand står för denna höjning. På riksnivå säger sig transpersoner226 vara mer stressade än övriga grupper, 15% jämfört med 3% i den totala befolkningen säger sig ha känt sig mycket stressade under de senaste veckorna227. Bland personer med funktionsnedsättning228, också på riksnivå, är såväl kvinnor som män i samtliga åldersgrupper betydligt mer stressade än bland övriga. I åldersgruppen 30 till 64 år är exempelvis 15% av kvinnorna i åldersgruppen 30-64 år ganska eller mycket stressade, jämfört med 2,8% av kvinnor utan funktionsnedsättning i samma åldersgrupp, och 11% av män med funktionsnedsättning jämfört med 1,9% av män utan funktionsnedsättning.

En sannolik förklaring till det systematiskt sämre fysiska och psykiska måendet i diskriminerade grupper är det som kallas minoritetsstress, alltså den ökade påfrestning som diskriminerade grupper utsätts för på grund av fördomar, stigman och diskriminering. Stresseffekten uppkommer av att individen inte har kapacitet att uppfylla de krav som ställs från omgivningen, både explicit och underförstått. Det skapar både psykiska och fysiologiska reaktioner som på sikt påverkar hälsotillståndet, på samma sätt som sker vid exempelvis långvariga ekonomiska problem.229 Det tycks alltså finnas en direkt effekt mellan diskriminering och såväl psykisk som fysisk hälsa.