Den genomsnittliga hallänningen har det ganska bra. Halland har en stabil arbetsmarknad och en medelinkomst på 259 700 kronor per år, som är något över riksgenomsnittet. Hallänningarna mår ganska bra: de stressar mindre än riksgenomsnittet, 12% (riket 16%) och 74% (riket 73%)1 upplever sin hälsa som god.
Hallänningen har gymnasieutbildning (38%) och jobbar i något mindre företag, eller har högre utbildning (38%) och pendlar till Göteborg (46% av de som pendlar) (framförallt från Varberg och Kungsbacka). I Hylte och Laholm är hallänningen ofta anställd inom industrin. Arbetslösheten är låg. Boendet är oftare än i riket en villa, i naturskönt läge, men med korta resor till storstads-regionerna i norr och i söder. Hallänningen känner sig något tryggare (19%, jämfört med riket 21%, är rädda att gå ut ensamma), litar på andra (24%, jämfört med 27%, litar inte på andra) och är också något mindre utsatt för våld än riksgenomsnittet (2,4% jämfört med riket 2,8%).
Hallänningen har 1,9 barn och lever i kärnfamilj (73% jämfört med riket 68%). Levnadsförhållandena är städade, med aningen lägre användning av berusningsmedel (alkohol, narkotika, tobak) än i riket och har en aktiv fritid (ca 57% är fysiskt aktiva 30 min dagligen jämfört med rikets 53%). Den politiska aktiviteten är jämförelsevis hög. 43% (jämfört med riket 39%) deltar oftast i politiska diskussioner och valdeltagandet är överlag högre än i riket, särskilt i Kungsbacka.
För den genomsnittliga hallänningen är livet alltså ganska gott att leva, vilket gång på gång visas i statistik och rapporter. Men den mest gynnade hallänningen är sannolikt en inrikesfödd, heterosexuell cisman utan funktionsnedsättning, med lägst gymnasieutbildning och anställning. I denna rapport ska vi tränga bakom fasaden och visa på hur livet ser ut också för andra grupper av hallänningar.