Ekonomisk utsatthet och segregation

Att hallänningar har en något bättre ekonomi än riksgenomsnittet såg vi i förra kapitlet. Det finns dock betydliga skillnader i olika samhällsgrupper. Om vi börjar med att titta på de absoluta toppositionerna i näringslivet är det män (se kapitel ”Männen går till jobbet, kvinnorna…”) och företrädesvis med inrikes bakgrund som når bolagsstyrelserna. Enligt Bisnode som tagit fram halländska siffror, om än osäkra, är det knappt 5% 132 i bolagsstyrelserna som saknar svenskt personnummer, alltså är utrikes medborgare. Hur det ser ut med bakgrund bland personer med svenskt personnummer vet vi inte på halländsk nivå, men Allbrightstiftelsens nationella kartläggning visar att i ledningsgrupperna (de studerar inte styrelsen) är ca 3% kvinnor med utrikes bakgrund och ca 7% män, alltså totalt ca 10%. En tredjedel av dem med utrikes bakgrund i ledningsgrupperna har också sina rötter i andra nordiska länder. 133

Ser vi på andra sidan av myntet: de som lever i så kallat utanförskap 134 , alltså är långtidsarbetslösa eller sjukskrivna, blir bilden lika tydlig. Kvinnor lever något oftare än män i utanförskap, 13% jämfört med 11%. Men bland utrikes födda är det totalt en fjärdedel som lever i utanförskap, 28% av kvinnorna och 23% av männen. Siffrorna är någon procentenhet lägre än i riket, sannolikt en spegling av den jämförelsevis starka arbetsmarknaden. Skillnaden mellan kommunerna följer också detta mönster: i samma kommuner där sysselsättningen är låg, där är utanförskapet högt. Det är också tydligt att gruppen utrikes födda kvinnor står för största skillnaden; utrikes födda män i utanförskap ligger runt 22-23% i alla kommuner utom Falkenberg (25,7%) och Kungsbacka (17,1%) – en skillnad på knappt nio procentenheter. Bland kvinnor i utanförskap är spännvidden nära dubbelt så stor, från 21,3% i Kungsbacka till 38,3% i Hylte, alltså hela 17 procentenheter.

Det finns alltså mycket stora skillnader mellan andelen utrikes födda kvinnor och andelen män, i synnerhet i Hylte kommun – hela 16,6 procentenheter (jämfört med 5,7procentenheter i Halland som helhet) som lever i utanförskap. Hylte är också den kommun som tagit emot flest nyanlända de senaste åren, och den stora skillnaden speglar sannolikt hur mycket längre tid det tar för nyanlända kvinnor att komma in på svensk arbetsmarknad, något vi återkommer till i kapitel ”Det segregerade samhället”.

Också vad gäller förvärvsinkomst är det stor skillnad mellan inrikes och utrikes födda hallänningar. I gruppen 51-65 år, när inkomsterna är som högst är förvärvsinkomst i medel för en inrikes född person dryga 364 000 kronor, medan den för en utrikes född är 258 000 135 . Utrikes födda kvinnor har lägre förvärvsinkomst än utrikes födda män, men skillnaden är mindre än mellan inrikes födda män och kvinnor. 136

Den disponibla inkomsten 137 i Halland ligger något över riksgenomsnittet för män, något under för kvinnor 138 . På nationell nivå ser vi hur den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet (per person i familjen) sjunker ju längre bort personens födelseland ligger, och ju kortare tid personen varit här 139 . För personer födda i Sverige är siffran 241 000 kr. För personer födda utanför Europa som varit i Sverige i max 10 år är siffran bara 151 000, alltså bara ungefär två tredjedelar. Tid i Sverige gör stor skillnad, för personer födda utanför Europa men som varit i Sverige i över 21 år är den disponibla inkomsten 190 000 kr. Allt detta är alltså nationella siffror men rapporten ”Arbetsmarknadsintegration i Halland” redovisar liknande mönster i Halland 2013. 140

Rapporten ”Arbetsmarknadsintegration i Halland” 141 förklarar skillnaderna med tre huvudsakliga faktorer: För det första har utrikes födda ett lägre värderat humankapital, såsom utbildning och språkkunskaper. För det andra har de mindre effektiva sociala nätverk. Slutligen finns en dimension av diskriminering.

Tid i Sverige är en faktor som kan antas minska omfattningen av de två första, humankapital och sociala nätverk, eftersom längre tid i landet ger bättre förutsättning att bygga upp sådant. Diskrimineringen kan däremot förväntas vara tämligen konstant oavsett hur länge personen varit här eftersom den bygger på faktorer som oftast inte förändras, såsom utseende och namn. Att skillnaderna är så mycket större för personer födda utanför Europa än för dem födda i Europa utanför EU (som alltså inte omfattas av exempelvis gemensamma utbildningsstandarder, arbetsmarknadsutbyten mm) i grupper som varit här i upp till 20 år, antyder att direkt diskriminering är en väsentlig del i skillnaden. Intressant nog har gruppen som varit i Sverige över 21 år och som är födda i Europa utanför EU, lägre disponibel inkomst per konsumtionsenhet än personer födda i övriga världen. Det är svårt att avgöra vad detta beror på, en möjlighet är orsaken till invandring och vilka grupper som kom till Sverige för över 20 år sedan. En betydande skillnad mellan dem som varit i Sverige under och över 20 år i gruppen födda utanför Europa antyder att så kan vara fallet (från 128 000 kronor till 190 000 kronor).

Även ensamstående kvinnor är en ekonomiskt utsatt grupp – särskilt om de har fler än ett barn. Ensamstående kvinnor med barn hör till de familjer som har lägst ekonomisk standard. I Försäkringskassans nationella rapport ”Barnfamiljernas ekonomi” visar att mellan 25-30% av inkomsten för ensamstående kvinnor med två barn utgörs av olika bidrag 142 , jämfört med knappt 15% för män i samma situation. Motsvarande är den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet avsevärt lägre för ensamstående kvinnor med barn än för ensamstående män med barn. 143

I Halland finns stora skillnader mellan olika kommuner 144 ^]. Återigen är det Hylte och Kungsbacka som sticker ut åt varsitt håll. I Hylte har en ensamstående kvinna med barn under 19 år en disponibel medianinkomst på ungefär 250 000 kronor. I Kungsbacka är den 340 000 för motsvarande kvinnor. Jämför man med män (som också är ensamstående och har barn under 19 år) visar det sig att männen i Hylte har en disponibel medianinkomst som är ungefär 53 000 kronor högre än kvinnornas och i Kungsbacka är skillnaden män/kvinnor ännu större, cirka 87 000 kronor. Det finns med andra ord betydande skillnader mellan kvinnor beroende på vilken kommun de bor i, men det finns också en betydande variation mellan män och kvinnor i samma kommun.

Ser vi till de som saknar ekonomiska reserver, kontantmarginal 145 , som alltså skulle ha svårt att klara en större oförutsedd utgift, är andelen kvinnor avsevärt högre än andelen män (18% jämfört med 13%), men skillnaden är också stor vad gäller andra grupper. Bland utrikes födda är det nära 26,8% jämfört med 13,6% bland inrikes födda. Utbildning är sannolikt en delförklaring till detta. Fler utrikes födda har som mest förgymnasial utbildning och ca 18% av personer med förgymnasial utbildning (oavsett bakgrund) saknar kontantmarginal. Vi saknar motsvarande halländska data på kön inom grupper för ålder, utbildning och härkomst, men nationella data visar att det genomgående är kvinnor som oftare saknar kontantmarginal än män.

I Folkhälsomyndighetens rikstäckande enkät till personer med funktionsnedsättning ser vi hur denna grupp långt mer än andra saknar kontantmarginal 146 : 34% av kvinnorna och 23% av männen saknar kontantmarginal (19% respektive 15% var siffrorna för personer utan funktionsnedsättning). Intressant är också att detsamma gäller familjer där ett eller flera barn har en funktionsnedsättning 147 . 29% av familjer där ett barn har lindrig funktionsnedsättning, och 26% där barnet har svår funktionsnedsättning, saknar kontantmarginal. För familjer med normfungerande barn är samma siffra 12%. Om funktionsnedsättningen handlar om allergi är siffran 18%, för fysiska funktionsnedsättningar 22% och för familjer där barnet har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning är siffran hela 32%. Eftersom vi här ser ett samband med sammanboende föräldrar (se nedan) kan en delförklaring vara att fler barn med funktionsnedsättning än utan har ensamstående föräldrar, företrädesvis mammor. I kombination med att barnet ofta behöver mer stöd vilket begränsar föräldrarnas arbetsförmåga, kan detta i stor utsträckning förklara den ekonomiska utsattheten.

Motsvarande rikstäckande enkäter från Folkhälsomyndigheten till homo- och bisexuella samt till transpersoner visar att HBT-personer saknar kontantmarginal i högre grad än heterosexuella och cis-personer 148 . 34% av homo- och bisexuella kvinnor, jämfört med 22% heterosexuella, saknar kontantmarginal. Bland männen är siffran 26% jämfört med 16% bland heterosexuella. Vi saknar siffror för transpersoner men över hälften i denna grupp uppger sig ha en månadsinkomst på under 14 000 kr, vilket antyder stor ekonomisk utsatthet också i denna grupp. 149

När vi talar ekonomisk utsatthet bör också gruppen äldre kvinnor nämnas. Ofta har kvinnorna, och än mer i den äldre generationen, avstått från lönearbete eller åtminstone karriärsutveckling för att ta hand om hus och hem. Det återspeglas efter pensionen: Kvinnor i Halland har en genomsnittlig pension på 116 000 kr 150 , och en disponibel inkomst på mellan 165 000 och 185 000 kronor (beroende på åldersgrupp) 151 . Det ger en månatlig summa på runt 15 000 kronor. Siffran gäller medelvärdet, en stor andel har alltså lägre inkomster än så. Mot bakgrund av att kvinnor ofta lever längre än eventuella manliga partners blir skillnaden mot tidigare liv slående och tvingar ofta kvinnor till stora ekonomiska neddragningar. Bilden att det är kvinnan som är ansvarig för hem och hushåll, som ligger bakom detta, förstärks av att ogifta kvinnor har något bättre ekonomi än ogifta män (nationella siffror) 152 .

Motsvarande inkomstsänkning efter pension eller vid partnerförlust gäller samtliga i grupper med lägre inkomst. Detta ekonomiska beroende av partnern förstärker ytterligare den utsatthet som nämnts i kapitel ”Ett hus vid havet”, sid. 37-38.

Vi ser också hur barnfattigdomen är avsevärt högre bland utrikes än inrikes födda, även om den även här är lägre i Halland än på riksnivå 153 . 3,3% av alla barn med inrikes födda föräldrar lever i ekonomisk utsatthet. Samma siffra för barn med utrikes födda föräldrar är 20.9%. Det är visserligen lägre än i riket (inrikes födda 4,5% och utrikes födda 28,4%) men skillnaden är påtaglig.

Ju sämre ekonomi desto mer ekonomisk stress och desto mindre tillgång till det som kan köpas med pengar har man. Men sambandet är inte linjärt – 1000 kronor mindre i månaden får betydligt mycket större konsekvenser beroende på utgångsläget. För den som har svårt att klara de löpande utgifterna blir effekterna påtagliga. Rädslan för en oförutsedd utgift innebär en vardagsstress och en känsla av bristande kontroll över vardagen som kan få negativa hälsoeffekter på flera plan 154 . I Halland ser vi hur förgymnasialt och gymnasialt utbildade har både goda inkomster och god hälsa jämfört med riket, vilket givet ovanstående kan antas hänga samman.

För den som klarar vardagen utan större bekymmer är konsekvenserna av inkomstskillnaderna mindre men kan ändå vara kännbara vad gäller livsmöjligheter. Bostadsmarknaden öppnar sig exempelvis avsevärt för den som har en inkomst hög och stabil nog att kunna och våga ta lån, vilket blir extra relevant i en region där äganderätt är en så vanlig boendeform.   

Inkomster har också en relativ aspekt: utöver om du kan klara ditt livsuppehälle beror fattigdom på vad som anses vara en skälig nivå i din omgivning 155 . Om ingen reser på utlandssemester känns avsaknaden av en sådan mindre än om alla gör det. Och om du tidigare levt med tillgång till mer pengar blir en inkomstsänkning påtaglig. Detta blir påtagligt för den som går från arbetande till sjukskriven/arbetslös, går i pension, eller separerar. Många tvingas till stora omställningar i livet, och är inkomsterna från början redan små kan effekterna bli mycket svåra.

En vanlig orsak till sämre ekonomi är naturligtvis avsaknad av arbete för försörjning. Den goda arbetsmarknaden i Halland gynnar även utrikes födda. Men skillnaden mot inrikes födda är tydlig: färre inrikes födda är arbetslösa 156 . Utrikes födda kvinnor förvärvsarbetar också mindre än utrikesfödda män och skillnaden mellan könen är större än bland inrikes födda. Andel förvärvsarbetande män bland inrikes födda var 2016 83,3%, kvinnor är 81,7%, alltså en könsskillnad på 1,6 procentenheter. Motsvarande siffror för utrikes födda är 63,2% respektive 59,9%, en könsskillnad på 3,3 procentenheter och en skillnad mellan inrikes och utrikes födda på ca 20 procentenheter. Personer födda i Afrika i synnerhet men även i Asien har svårast att ta sig in på arbetsmarknaden 157 . Att könsskillnaderna är större i dessa grupper innebär en ännu starkare familjeförsörjarmodell (där främst mannen står för försörjningen) i dessa grupper, och en ännu lägre nivå av ekonomisk självständighet hos kvinnor.

Både avsaknaden av förvärvsarbete och könsskillnaderna är större i de kommuner där många nyanlända tagits emot, i synnerhet Hylte men också i Falkenberg och Laholm. Det kan förklaras både av vilka som kommer och när: till dessa kommuner har det kommit många de senaste åren, många från Afrika och Asien och grupper med låg utbildning, vilket som avsevärt påverkar möjligheterna till integrering på arbetsmarknaden. 158

I Sverige som helhet ser man också hur kvinnor överlag, i synnerhet utrikes födda, snarare finns i olika utbildningsinsatser än i förvärvsarbete. Ett år efter avslutad SFI finns 55% av männen jämfört med bara 35% av kvinnorna i arbete, medan 42% av kvinnorna jämfört med 28% av männen finns i studier 159 . Det är svårt att bedöma orsakerna till detta på individnivå. En hypotes är att kvinnor har lägre utbildning än män från början och därför ett större behov av utbildning, givet att de kommer från länder med mer traditionell könsstruktur och kanske inte fått samma tillgång till utbildning. Det motsägs av att gruppen utrikes födda med förgymnasial utbildning är större bland män än bland kvinnor 160 , 21,1% av männen och 18,7% av kvinnorna i Halland, och i riket är könsskillnaden minimal. Här kan det dock finnas åldersfaktorer som spelar in, och som vi inte kan analysera. En troligare hypotes är att processen försenas av barnafödande mm, medan männen prioriterar sitt ansvar som familjeförsörjare, så det tar längre tid för kvinnor än för män att bli färdiga för arbetsmarknaden. En andra spekulation är att detta följer ett övergripande mönster där kvinnors utbildningsnivå i Sverige är högre än mäns, oavsett grupptillhörighet. På strukturell nivå har säkerligen den mansanpassade arbetsmarknaden en betydelse – det är helt enkelt enklare för män att hitta ett arbete med bara kortare utbildning. Det kan också finnas skillnader i arbetsmarknadsinsatser och liknande satsningar riktade mot utrikes födda, som kan tänkas bidra till, eller inte tillräckligt motverka, dessa skillnader.

Det finns också anledning att anta att även andra normbrytande grupper har svårare att få arbete. Halland domineras av mindre arbetsgivare och i många fall saknas då möjligheter exempelvis till anpassade arbetsuppgifter, som är en förutsättning för många med nedsatt arbetsförmåga. Det gäller många inom gruppen med funktionsnedsättning, men även många transpersoner uppger sig ha nedsatt arbetsförmåga 161 .

Utöver att det är svårare för vissa grupper att få arbete, så är de också mer utsatta på sina arbetsplatser. Ett sätt att synliggöra detta är att se på hur många som är ganska eller mycket missnöjda med sitt nuvarande arbete. Vi saknar data över detta för Halland, men på riksnivå är sambandet mellan trivsel på arbetsplatsen och utbildningsnivå ganska svagt 162 : runt 5% av samtliga grupper säger sig vara missnöjda med sitt arbete. Gruppen gymnasieutbildade män sticker ut som nöjda: bara 3,6% är missnöjda med sitt arbete. Gruppen eftergymnasialt utbildade kvinnor sticker ut åt andra hållet: 6,1% är missnöjda. Möjligtvis är detta en spegling av de allt mer pressade arbetsvillkoren i offentlig förvaltning, som sysselsätter många akademiskt utbildade kvinnor.

Gruppen utrikes födda är de som är mest missnöjda med sitt arbete: 7,6% totalt, och 8,9% av kvinnorna är missnöjda. Detta kan antas spegla både faktiska arbetsvillkor, där utrikes födda ofta har tyngre och mer slitsamma arbeten. En annan faktor kan vara att många utrikes födda akademiker inte arbetar inom sitt yrke utan i något som kräver lägre kvalifikationer, men eftersom vi saknar data på hur stor denna grupp är kan vi inte avgöra i vilken mån det är rimligt.  Upplevd diskriminering och rasism på arbetsplatsen är också en faktor som kan antas spela roll. Ett flertal undersökningar visar också hur exempelvis HBT-personer systematiskt utsätts för diskriminering och trakasserier på arbetsplatsen 163 . En risk är att detta också är vanligare på mindre arbetsplatser där arbetsmiljöarbetet är mindre systematiskt och omfattande, som ett resultat av mindre resurser och mindre utvecklade HR-funktioner 164 .

En annan indikator på utsatthet på arbetsmarknaden är medlemskap i fackförbund. Bland personer med förgymnasial utbildning är 57,6% medlemmar i ett fackförbund 165 . Bland gymnasialt och eftergymnasialt utbildade är siffran över 70%. Vi ser också en stor könsskillnad – kvinnor är i högre grad än män fackligt anslutna. Samma tendens finns bland utrikes födda: bland personer med utrikes bakgrund är knappt 60% anslutna, jämfört med närmare 75% bland personer med inrikes bakgrund. Vi ser också hur fackligt medlemskap ökar med åldern: i gruppen 25-34 år är nära 65% anslutna, medan nära 82% av 55-64-åringar är medlemmar i ett fackförbund. Siffrorna rör dock totalbefolkningen, så en förklaring kan vara att arbetslösa personer i lägre grad är fackligt anslutna än dem med anställning, i synnerhet för personer långt ifrån arbetsmarknaden.

Medlemskap i fackförbund innebär ett individuellt skydd för den enskilda anställda vad gäller både anställningstrygghet och arbetsmiljö. Det har också en strukturell effekt – grupper där fackföreningen är stark har större möjligheter att skapa bättre villkor överlag i branschen, exempelvis att driva krav på trygga anställningar och att motarbeta svartarbete. Att andelen fackligt anslutna är lägre i mer utsatta grupper kan alltså ha en långsiktigt förstärkande effekt på utsattheten, utöver de individuella konsekvenserna.