SKOLÅREN

Avgörande för det framtida yrkeslivet är barns skolgång och utbildning är särskilt viktigt för redan utsatta grupper och kan mildra konsekvenserna av en funktionsnedsättning, av normbrytande sexualitet eller könsidentitet eller av att ha sin bakgrund utanför Sverige.

Det syns tidigt vilka som kommer att klara tröskeln till högre utbildning: samma grupper som mer sällan når målen i lågstadiet, saknar oftare gymnasieutbildning i vuxen ålder. Redan under de första skolåren ser vi skillnad i prestation. Redan i årskurs tre uppnår pojkar mer sällan än flickor kraven på de nationella proven. En orsak kan vara en anti-pluggkultur bland vissa grupper av pojkar som gör att de lägger mindre tid och arbete på skolarbetet. Att många pojkar i Halland får ett hyfsat välbetalt arbete efter enbart genomgånget gymnasium kan även bidra. Överlag är skolresultaten lite bättre för elever i Halland än i riket, men könsskillnaden är också en aning större.

I synnerhet har barn till utrikes födda föräldrar och nyanlända barn svårt att klara kraven i skolan, särskilt de som kommit hit i högre ålder. Sannolikt beror detta på sämre förutsättningar redan från början. Dels har de en språkbarriär att ta sig över, dels har de svårare att få hjälp hemifrån i ämnen som har en svensk kontext. Vad gäller behörighet till gymnasieskolan efter årskurs nio kan vi tydligt se hur detta drabbar pojkar mer än flickor, om vi utesluter gruppen nyinvandrade blir könsskillnaden betydligt mindre. Det är svårt att veta vad orsaken är men det verkar som att normer kring femininitet och maskulinitet bland unga med utrikes bakgrund förstärker könsskillnaderna i skolan. Det skulle kunna hänga samman med förhållandena i familjerna, att pojkarna inte kontrolleras lika hårt och därför ges mer utrymme för slarv. Troligen påverkar också bostadssegregationen: att unga killar i vissa områden mer än andra inte ser behovet av att skaffa sig en utbildning.

När vi kommer upp till gymnasiet ser vi tydligt hur både kön, utländsk bakgrund och föräldrarnas utbildningsnivå påverkar gymnasievalen. Ungdomar med utrikes bakgrund finns i första hand på introduktionsprogram, men även på International Baccaleaureat. På de högskoleförberedande programmen är andelen med högutbildade föräldrar betydligt högre än på de yrkesförberedande programmen. Andelen flickor och pojkar varierar mindre när vi skiljer mellan yrkes- och högskoleförberedande program, men syns tydligt när vi bryter ned valen programvis – flickor finns på program som förbereder för kvinnodominerade yrken, och pojkar på program som förbereder för mansdominerade yrken. Det är med andra ord tydligt att gymnasievalet påverkas av elevernas bakgrund och grupptillhörighet. Dels spelar praktiska faktorer in, såsom tillgången till stöd och studiero i hemmet. Dels spelar normer och förväntningar på eleven roll, både i familjen, i kompisgänget och inte minst i skolan, där lärarnas förväntningar på eleven påverkar elevens resultat och framtida val.

Psykisk ohälsa är en vanlig både orsak till och konsekvens av att misslyckas i skolan. Att prestera maximalt vid dåligt mående är svårt och det kan finnas bakomliggande faktorer som både påverkar skolresultat och mående. Att sedan misslyckas i skolan ökar på det dåliga måendet både genom känslan av misslyckande i sig, och genom att framtidsutsikterna krymper.

Ändå ser vi när vi tittar på stress, att det är unga tjejer, alltså den grupp som presterar bäst, som är mest stressad. Och det gäller än mer i de grupper där förutsättningarna för att prestera bra är som bäst: unga tjejer i Kungsbacka där föräldrarnas utbildningsnivå är högst i Halland, arbetslösheten lägst och andelen nyanlända lägst. Kanske är stressen så mycket högre bland annars gynnade grupper för att kraven på att prestera, både i skolan och i andra sammanhang, är störst i de grupper där förutsättningarna är bäst och det är känslan av att inte kunna leva upp till egna och omgivningens förväntningar som skapar stressen.

Samtliga normbrytande/diskriminerade grupper är extra utsatta för sämre psykisk hälsa i unga år. Orsaken varierar dock utifrån grupper: HBT-personer upplever ofta diskriminering och en känsla av utanförskap både i hemmet och i skolan. Det gäller i hela samhället, men blir extra uttalat i miljöer av mer traditionella värderingar kring kön och sexualitet, till exempel (men inte enbart) bland vissa grupper av utrikes födda. Sådana hedersnormer drabbar också heterosexuella cis-ungdomar, i synnerhet flickor vars rörelsefrihet ofta begränsas påtagligt.

Många utrikes födda ungdomar och ungdomar med utrikes bakgrund tampas också med traumatiska minnen eller en familjesituation präglad av sådana, men också med svårigheter eller föräldrars svårigheter att integreras i samhället dessutom är de också ofta drabbade av rasism.

Unga med funktionsnedsättning har ofta praktiska svårigheter att delta i ungdomslivet på samma villkor som jämnåriga, och möts dessutom ofta av både diskriminering och en känsla av att vara andra och samhället till last.

Psykiskt mående samvarierar också med alkoholkonsumtion, särskilt för pojkar: de pojkar som dricker mer mår också sämre. Alkoholen kan vara både en orsak till dåligt mående och ett sätt att hantera det. Bland unga i Halland varierar alkoholkonsumtionen mycket men ett väldigt generaliserat samband är att unga tjejer dricker tidigare men killar dricker mer och oftare. I de större städerna (Kungsbacka/Halmstad) är könsskillnaderna mindre än i landsbygdskommunerna Laholm, Hylte och Falkenberg.

En meningsfull fritid är en viktig friskfaktor för ungdomar, och fritiden ger utvecklingsmöjligheter också inför framtiden. Att ha ett socialt nätverk och delta i fritidsaktiviteter och föreningsliv är något som bidrar till välmående, särskilt för ungdomar i behov av vuxenstöd, men i vissa fall också till ökad stress och prestationskrav.

Det finns skillnader i vilken typ av föreningar ungdomar är medlemmar i: i samtliga grupper är idrottsföreningar vanligast men flickor är oftare medlemmar i hobbyföreningar och ägnar sig mer åt kulturella aktiviteter som att spela musik eller besöka bibliotek. Det går också att se en generell tendens att grupper i en redan utsatt situation mer sällan har organiserade fritidsaktiviteter, exempelvis ungdomar med utrikes bakgrund, ungdomar med ensamstående föräldrar och ungdomar i hem med sämre ekonomisk situation. Samtliga grupper av ungdomar träffar i hög grad vänner varje vecka – mellan 75 och 90%, men formerna varierar. Det tydligaste sambandet är att ungdomar med mindre gynnade omständigheter, såsom barn med ensamstående föräldrar, eller med sämre ekonomi, umgås i lägre grad i det egna hemmet än andra ungdomar, i synnerhet flickor.

Vi saknar data specifikt för HBT-ungdomar och ungdomar med funktionsnedsättning, men det finns anledning att tro att de inte deltar i föreningslivet på lika villkor som andra. HBT-personer, särskilt transpersoner och homo/bisexuella pojkar har ofta svårt att delta i idrotter på grund av starka tvåköns- och heteronormativa strukturer, både i gruppdynamik och inbyggda i anläggningar, med exempelvis könsseparerade idrotter, omklädningsrum och gruppjargong. Ungdomar med funktionsnedsättning kan ha svårt att delta på lika villkor, men beroende på nedsättningens och aktivitetens art kan rätt fritidsaktivitet också ge ett tillfälle att blomstra, och utvecklas på egna villkor.

För de unga som lever med diskriminering, mobbing och trakasserier i sin vardag kan internet vara en källa till fritidssysselsättning och sociala relationer på egna villkor. Det kan bidra till både kunskap om den egna situationen och till en ökad känsla av gemenskap och delaktighet. Överlag är det dock svårt att säga något om internets påverkan på ungdomars mående: både användandet och sammanhanget det används i varierar för mycket för att dra säkra slutsatser.